Aftonbladet – 27 oktober 1868, sida 2

— icke mera, men det var ljuft, och ho glömde det aldrig. Hon såg endast föga a mr Templemöre, men detta lilla var tillräck. ligt för henne. Hans vänliga och öppna sätt som sade så tydligt: Vi äro vänner — vänner och ingenting mera, gjorde henne godt. Det lät henn känna sig modig och stark, och på samm: bång trygg i sin styrka. Hans sällskap bragt ifven förströelse i hennes enformiga lif. De paf föda åt tanken, utan att likväl väck: och underhålla några farliga illusioner. Jag vet att detta inte skall räcka länge tänkte hon ofta; jag vet att en förändring måste inträda; men så länge det räcker, kän: ner jag mig lycklig, och är inte detta redar mycket ? Det var verkligen mycket; men förändrinsen kom emellertid, och det mera snart är ora hade väntat. Mr Termplemore kom ut till henne i trädvården en afton. Han brukade aldrig görs let, och ehuru Eva var närvarande kände Dora instinktlikt att han hade någonting särkildt att säga. Om sådant var fallet, hade nan likväl svårt att märka det på det sätt varpå han hade börjat. Miss Courtenay, sade han mycket allrarligt, har det aldrig fallit er in att belaga, att ni inte blifvit född till verlden före yndafloden ? Nej, det har jag verkligen aldrig gjortn, varade Dora leende, och hon tänkte, att han, är allt kom omkring, inte hade någonting tt säga och att han bara efter vanan roade ig med att låta sina tankar taga en fanastisk flygt. Så låt mig då förklara för er, att jag för nin del bittert beklagar, att jag blifvit född dessa vanslägtade tider. Tänk bara, miss vourtenay, hvilka intressanta varelser man