Aftonbladet – 27 oktober 1868, sida 2

mores återkomst fått tillbaka sin förra drag. ningskraft. Hon nickade betydelsefullt åt mrs Luan och sade med en min af djup hemlighetsfullhet: Jag har lagt min patience tre gånger — för en viss bestämd önskan — och alla tre gångerna ha korten gått ut. rs Luan svarade icke, kanske att hon icke ens hörde henne. Hon hade en trolldom, som var vida mera säker än hennes ättrogna lilla svägerskas, och på denna kunde hon lita. Det finns mången behaglig vindstilla i det menskliga lifvets bestyr; den ena dagen följer på den andra i behaglig enformighet, och len ena är den andra så lik, att de, då man ser tillbaka på dem, förlora sin särskilda existens och sammanfalla till en lugn bild af let förflutna. Men om dessa lugna mellanum kan icke historien, hvarken den allmänia eller den enskilda, taga någon notis, och let är stor skada. Deraf härleder sig en ;gendomlig prägel af overklighet. Katastrof öljer hastigt på katastrof. Riken synas gå inder hastigare än vi läsa om deras underång; väldiga revolutioner äro utförda innan i riktigt veta hvarifrån de leda sitt ursprung, ch strid följer på strid, tilldess vi bli hjertösa och läsa om tusentals dödade med störta lugn och likgiltighet. I den historia, som behandlar ett enskildt nenniskolif, ha vi samma verkningar och amma resultat. Tillvaron synes der vara ammansatt af bittra lidanden eller berusande röjder, och det mellantillstånd, i hvilket äfen de lyckligaste eller olyckligaste då och å måste befinna sig, försvinner i taflans törka skugga eller starka ljus. Det är så, ch vi kunna icke hjelpa det. Vid denna tid kom ett fridfullt lugn öfer Dora Courtenays lif. Det räckte en vecka