Aftonbladet – 24 oktober 1868, sida 3

Ipiella, att han derföre ingalunda skulle upptagit K. M:ts tid med besvär öfver den ifragavarande åtgärden; men han har anset et vara af hög vigt att veta, huruvida embetsmän och myndigheter hafva att hörsamma K. M:ts bestämda och tydliga föreskrifter, eller det kan tillåtas dem att under mej eller mindre långt sökta förevändningar handle efter eget godtycke,. — På hvilkendera a dessa principer som tillämpas beror — upplysel Sven Nilsson vidare — konungamakten: styrka, samt medborgarnes välfärd och säkerhet; tilläggande Sven Nilsson att förfälves skola alla svenska män, som anse att andets sjelfständighet i högst väsentlig mår beror af en stark konungamakt, söka denna, om den ej åtlydes af de organer genom hvilka den verkar, och de medborgare som blicka med hopp och förtröstan upp till konungamakten såsom den högsta vårdaren af deras välfärd och säkerhet, skola upphöra att anropa denna makt, om de finna att underordnade myndigheter icke känna sin pligt, eller varda tillhållna att åtlyda de föreskrifter som blifvit dem i vederbörlig ordning gifna. Öfver dessa besvär infordrade K. M:t armåförvaltningens förklaring. Den är ganska omständlig, hofsaåm men allvarlig; deri framhålles att det af Sven Nilsson åberopade k. brefvet visserligen afsåg att bereda landsortskomiterade ersättning för lefnadskostnader och tidspillan under den tid de i och för komitearbetet behöfde uppehålla sigi hufvudstaden, meti icke under den tid de i egenskap af riksdagsmän ovilkorligen måste uppehålla sig derstädes; och att sådan ersättning icke kunde dem tillkomma under den tid arbetet i komiten afbrutits för riksdagen. Det var också af sådan anledning som ersättning endast tilldelades dessa ledamöter för de tio dagar som de under riksdagen haft sammanträden i komiten, Vidare upplyses att Sven Nilsson såsom ledamot i andra kammaren uppburit både arvode och reseersättning för hitoch hemresa, men tillika uppburit ersättning äfven för hitoch hemresan såsom ledathot i kömittn. Den enda inkomsttillökning, som armåförvaltningen anser böra tillerkännas Sven Nilsson, är arvode för tiden mellan den 15 Dec. och den 9 Jan. (140 rdr), hvilket Poop han icke i sin räkning ptagit. Enahanda beSE har på särgkild reqvisition blifvit till Bälter Sven Ersson utbetaldt. I afgifna påminnelser mot nyssnämnda förklaring vidhåller Sven Nilsson sin tolkning af let k. brefvet, och erinrar att deri intet förekommer derom att arvodet skulle upphöra under den tid ledamöterna i komiten fungerade såsom riksdagsmän, utan har det k. orefvet anvisat de utsatta arvodesbeloppen såsom godtgörelse, hvilken borde tillkomma de ill rådplägning om roteringsoch rustningsesvärets indrånde inkallade. Vidare klanirar han förvaltningen, som rättat sig efter comiterades beslut ailgående arvedssberäkvingen (under riksdagen), förmenande, att comiterade i den frågan ej egde rätt ätt beluta, då de endast förordnats att rådpläga örande roteringsoch rustningsbesväret. Deras beslut rörande arvodet var således arken rättmätigt eller giltigt, påstår Sven Nilsson. — Ganska jamäirkaingspsrd är den ipplysning Sven Nilsson meddelar, att då omiten efter julferierna åter sammanträdde är den 9 Jan., så ifrågasattes om arbetet unde atslutas till riksdagen eller åtminstone ill strax efter dess början, eller om arbetet kulle uppskjutas för att fortsättas först erer riksdagens slut. Sven Nilsson säger sig afva varit den förste som påyrkat uppskofet, emedan ett hastigt afslutande ansågs af wonom såsom omöjligt, hvaremot de 4 ledahöter som yttrade sig i frågan talade för rbetets fortsättande, och öl al ledamöterna å bestämdt derför, att han genast ville ingå diskussionen om rustningsbesväret. (Såsom ekant var det. fördröjda kormittarbetgt oraken att den k. propositionen om lanätförvarets reco. ganisation ej kunde vid förra riksägen framlägga. lotligen förklarar Sven Nilsson i sina påiinnelser, att han icke vill hafva arvode för den mellan den 15 Dec, och den 9 Jan., 7 då vistades han ej här) På arvodet för 12 dagar gör han så mycket bestämdare peptåk: a