Aftonbladet – 24 oktober 1868, sida 3

Bernhard von Beskow. ) i) Från Riddarholmens torn hörs klockan klinga Med djupa, dofva, sorgefulla slag, Vidt öfver kungastaden ljuden svinga Och sorg de sprida öfver tusen drag. Är det en furste, som till sömns de ringa Med serafimerklockans klang i dag? Ack ja, en furste är det som är gången, Det gäller Nestor i den svenska sången, Det gäller mannen med den klara pannan, Det varma hjertat, ungt i åldern än, Det gäller den som fick af himlamannan, Af ,själens helsa, mer än andra män, Det gäller honom just och ingen annan, Behagens, snillets, smakens, Gustafs vin — Det gäller själen i den vittra runden, ln genius, aldrig uti stoftet bunden! Ej blott en man dock här sin hvila finner, Ej blott en ädel ande hemåt far: Det är ett tidehvarf, som målet hinner Med traditioner ifrån stora dar; Det är en smakens stjerna som försvinner, Sen trenne slägten ledt och lyst den har. Från diktens vårflod är det bland de sista Och bästa namnen uppå dödens lista. Han gick ibland oss som en uppenbarad, En herrlig bild, af flydda dagars glans, Och tredje Gustafs trolldomsmakt förvarad Hos denne ljusets riddare än fanns, Men mera luttrad, mera skönt förklarad Af jemnvigt mellan snille, vett och sans, Och fast han icke mer stod midt i striden, Var varmt han fästad vid den nya tiden. Det fanns ej sträfvan i det skönas riken Som han ej följde med sin klara blick; Om en förtjenst sågs bortglömd eller sviken, Af honom mod och hjelp och stöd den fick. Om dom han fällde, gömde han kritiken Välvilligt, ömt, uti en faders skick; Och när han gaf ett vänligt pris i sången, Så var det mera värdt än guldjettonen. Och outtröttlig var han i sin möda Att söka sanningen och sprida den; Past sjuttioårig, kunde varmt han glöda För fosterlandets stora minnen än: Vid hjeltespåren såg han klandret löda De tunga band, — han löste dem igen, Och gaf åt fosterlandet, som dem gråter, I nyfödd glans dess älsklingskungar åter, Nu slumre stilla, ljuft, den vördnadsvärde Från mödan ut i hemmets fria jord, Ett tacksamt fosterland hans graf omgärde, Med kärlig omsorg så i bragd som ord. Att död är lif, så han ju sjelf oss lärde, Och derför skall uti den ganda nord, Past stoftet gömmes uti grafven inne, Dock lefva evigt kärt hans namn, hans minne! —ed—