Aftonbladet – 23 oktober 1868, sida 3

Två år af Rysslands inre historia (1866—67) af Charles de Mazade. TLL. På ena sidan var det Nicolaus Miliutin, som hade blifvit statssekreterare för de polska ärendena. . Denne representerar utan tvifvel någonting; han har vänner och klienter, utan att vara en förnäm adelsman, och han går oförsagdt mot sitt mål, som är skapandet af en vidt utbredd demokrati, styrd af en intelligent byråkrati. Detta är hans system. Han, missaktar adeln, hvars inflytande han söker inskränka så mycket som mojligt; han bekymrar sig icke om nihilisterna, hvilka han icke synnerligt fruktar och hvilka han ej skulle draga i betänkande att kufva med våld, om de försökte uppträda i handling; han är en man som arbetar för vissa administrativa, sociala och ekonomiska framsteg med tillhjelp af enväldet. Han har under de senare åren haft ett verkligt och betydligt inflytande — indirekt, om man så vill, i rikets inre angelägenheter — direkt och öfvervägande i de polska ärendena ge-. nom sig sjelf och sin adjutant, furst Tscherkaskoj, som vid sidan af kejsarens representant i Warschau, grefve Berg, spelat en ung konsiderationslös reformators roll hos en general, från Nicolaus tid, som är tysk till födseln och van vid gammal slentrian. Miliutins upphöjelse till statssekrerareposten kunde endast öka hans inflytande. Han fann för öfrigt understöd i kabinettet hos sin bror krigsministern, general Demetrius Miliutin, er. envis, arbetsam mån, uppfylld af samma deer och äriysten under ett blygsamt yttre. Den nye undervisningsministern Demetrius Polstoi utgjorde utan tvifvel ett ytterligare ee ört RANN AtkrR