Aftonbladet – 22 oktober 1868, sida 2

Dora, ropade hennes mors röst i yttre rummet. År du färdig? Jag kommer,, svarade Dora; men sparfvarna, som hon .plägade mata, fingo nu se henne stå vid det öppna fönstret, och flögo flaxande förbi, väntande sin lilla vanliga ration, och Dora ville ieke att de skulle bli besvikna i sin väntan. Hon betäckte fönsterbrädet med brödsmulor och tog derefter, med en sista blick och en lång suck, farväl af sitt rum, och för första gången i sitt lif — af friheten. Och likväl såg hon glad och lycklig ut, då hon trädde in i Les Roches, Ty när allt kom omkring, var det dock en lycklig lott hon der gick tillmötes. Det var angenämt att vara så högt värderad af fadren och att vara så ömt älskad af barnet. ÅAfven Fidos helsning var, henne välkommen. Det vär en lättnad för mr Templemore att läsa gigåjen öfver allt detta i hennes ansigte, då hon anlände med sin mor. Ja, han kände det tydligen; han kunde undersin frånvaro öfverlemna sitt barn åt detta modiga och glada lynne — så gladt, derföre att det var så modigt. Och nu trädde Dora in i skolrummet och blef envåldsherrskande drottning derstädes. Evas kärlek för sin guvernant gränsade nästan till tillbedjan. Aldrig hade det i hennes tanke funnits en så fullkomlig varelse som Dora. Miss Moore såg förlägen och just icke så synnerligt belåten ut öfver denna eldiga tillgifvenhet; men mr Templemore var både road och förtjust och fann tydligen nöje uti att observera och påskynda dess tillväxt. Han brukade skämtsamt fråga Dora, hvilken af de två, Eva eller Fido, som älskade henne mest eller bäst kunde undvara hennes sällskap. Och då Dora lemnade rummet eller trädgården, och Eva efter en stund såg upp