Aftonbladet – 22 oktober 1868, sida 2

loppet af ett till halftannat århundrade full-t ständigt rumerade Bpånion; var katolisismens! restauration och Spaniens lyftning, öm e till en universalmonarki, så dock till den ledande makten i fyra verldsdelar. Utan tvifvel har den sju sekler igenom fortsatta kampen mot morerna högst väsentligt medverkat till, att hos Pp jorerna sammansmälta katolicismen mid folklyntet, alt låta den frasistå såsom öskiljaktigt förbunden med alla nätiohella in tressen och uppgifter. Lägg dörtill, att rfeforrmationefj; som i sitt Herland och hos de öfriga nordeuropeiska folken stärkt blef sind eghä principer otrogen och stelnade i ytter-j ligt ofördragsamma dogmkyrkor, hvilka väl Benöjhn sina prötentiöner; men i allt öfrigt mindre till arten och väsendet, än till graden och formen, skilde sig från katolicismen, härigenom förlorade sin expansiva styrka, sin ursprungliga friska makt öfver sinnena — så skall man snarare finna anmärkningsvärdt, att protsstantismen varm såstor anklang i Spanien, som verkligen var fallet, än hängifva sig åt de vanliga spekulationerna, huru det kom till att den ej slog an hos de romaniska folken i allmänhet, Spaniens isynnerhet. Jemte många andra har t. ex. Hegel i sin Philosophie der Geschichte, häröfver ur sitt tyska Gemlith utkläckt hvarjehanda funderingar ort den röinaniska folkkarakteren, byilka äro alltför djupsinniga för att kunna fattas ar dem, som bygga och bo under våra nordliga breddgrader. Vare emellertid härmed hur som helst, Spanien blef katolicismens svärd; för dess utbredande till nya. för dess återupprättelse å förlorade områden, ansträngdes folkets krafter så länge och i en sådan grad, att man väl ej skall finna något motstycke dertill aimorstädes i Historien: — Spanien inträder nu i en period af yttre, imposant storhet och bländande glans. Dess välde vidgas öfver omätliga områden i andra verldsdelar, dess furstar herrska öfver ett rike, der solen aldrig går mner, dess härar blöda på hvarje slagfält i den rätta trons namn, dess flottor plöja hela verldshafvet, genom dess diplorhatiska agenters händer sammanlöpa politikens trådar i Madrid, och nationalstoltheten yfves att, snär Spanien rör sig, darrar verlden. Liksom Frankrike ett sekel senare, om än ej i samma grad som det, blef Spanien nu tongijvande i Europa: det utöfvade ett slags lagstiftning i den yttre lefnadsartens verld, gaf förebild för seder och bruk, för drägt och umgänge, och dess litteratur och språk studerades i främmande land, trängde fram ända hit, till höga norden, der de voro mera kända för två till tre hundra år sedan än nu. Det spanska dramat genomlefde sin guldålder tillsaimmans med Lope de Vega, Calderon de la Barca, Augustin Moreto m. fl., och det. spanska måleriet blomstrade i underbar fägring under Velasquez och Murillos skaparhänder. Men under denna bedrägliga yta, som till sin dekorering i glänsande färger suger hvarje grand af lifskraft ur stat och folk, växer ohämmad förödelsens styggelse, och i ett nu ligger den falska storhetens byggnad i ruiner. Spaniens folkmängd, som vid Carl I:s tillträde steg till omkring 10 millioner, utgjorde vid 1594 års folkräkning 8,206,791 och vid slutet af sjuttonde århundradet 5,700,000, hvaribland 180,000 sekuliera prester, munkar och nunnor. Språket bildade en särskild term — despoblado — för att beteckna fordom befolkade nejder och orter, som råkat i ödesmål: sådana funnos i Nya Castilien 194, i Gamla Castilien 308 o. s. v.; Estremadura liknade en stor öken, i Alava låg en tredjedel af åkerjorden i träde; i det engång så blomstrande Andalusia kunde man resa flere mil, utan att varsna en åker eller en menniskoboning, och särdeles i sistnämnda provins ledo menniskor ej sällan hungersdöden. En ek författare, Moncada, påstår vid år 1620, att öfver tre millioner af hans landsmän icke buro skjorta, oförmögna som de voro att köpa sig ett stycke linve, och på 1680:talet säger Alvares Osorio, att de öfriga tre millionerna klädde sig i utländska tyger. Det mest pinande beskattningssystem täflade med en oförnuftig kolonialpolitik att omintetgöra industriel företagsamhet och kapitalbildning. Redan 1594 klaga cortes, att köpmannen af 1000 dukaters kapital fick släppa till 300 i afgifter, man stegrade under Filip II den s, k. alcabdla, en åfgift å hvarje vara vid hvarje Försäljnings ända till 14 procent af försäljningspriset, höjde en gång priset på ett mått salt från 30 till 40 till 321 realer. Äfven de allmännaste förbrukningsföremål hemtades från främmande land, köpenskapen var i främmande händer; i stället att frigifva handeln med kolonierna för alla spanska undersåter, inskränktes den till en enda hamn — först Sevilla, sedan Cadix — som riktade sig på såväl moderlandets som koloniernas bekostnad. OCuba t. ex. betalte icke allenast icke något till spanska statskassan, utan behöfde tillskott at de mexikanska inkomsterna, men då det i början af detta århundrade, afskuret från all förbindelse med moderlandet, öppnade sina hamnar för alla nationer, sattes det snart i stånd att med tullinkomsterna bekosta hela sin förvaltning och grunden lades till dess senare välstånd. De skatter; som silfverflottorna förde till Sevillas hamn från Amerika — för ett enda år, 1595, tretiofem millioner dukater — togo blott ett snabbt transito genom Spanien till andra länder. Statsinkomsterna, som ännu 1610 för moderlandet ensamt utgjort 280, sjönk en gång under Carl II (1665—1700) till 30 mill. realer; penningbristen uppnådde en sådan höjd, att hela regementen af soldater förvandlades till ströfvande tiggarskaror, att medel saknades för den kungliga .affeln, att de vigtigaste kurirer ej kunde befordras, att man måste tillgripa den mest orimitiva byteshandel. Regeringens finansconst skydde dock inga medel: de för ent skildas räkning från Amerika kommande l: enningremisser tog man utan vidare, man ! 1edsatte statspapperens värde med 75 proc., örsämrade myntet i kolossal skala, tvang! STRAITS SNARAST DRAMATENS NAT