Aftonbladet – 22 oktober 1868, sida 2

så långt ifrån att gissa det verkliga motivet, att hon, då de skildes från henne vid -bangården, sade till henne: Tant, helsa och säg John, att jag är mycket ond öfver att han inte kom och besökte OSS.n Mrs Luan nickade. Ja, det skulle hon säga till Jobn — det kunde hon vara öfvertygad, att hon skulle säga till John. Så besyherlig tant såg ut, sade Dora, då hon gick hem med sin mor. Men mrs Courtenay hade icke sett någonting mera besynnerligt än vanligt hos mrs Luan; hon var alltid besynnerlig, sade hon; och i samma andedrag uttryckte hon sin belåtenhet med att hon skulle få lemna madame Bernards små, eländiga rum. och komma att bebo. Les Roches höga och Juttiga emak. Men då Dora träddevin i sitt rum ör att säga det farväl, betraktade hon det med en öm saknad. Hon såg på den stela Griseldis, de tarfliga möblerna, den grå kyrkan midtemot, de under höstvindens kalla andedrägt rodnande bladen, och suckade. Till den lytta språklärarens fönster ville hon ö se, utan såg i stället upp till. Nanettes. et vänliga lilla ljussken, som honhade sett lysa der, var nu för alltid törsvunnet, och med detta hade äfven försvunnit många leende visioner, icke af kärlek och lycka, utan af angenämt arbete och ljuft oberoende. Min stackars lilla fö, tänkte hon sorgset; Jjag. brukade inbilla mig, att du hade gifvit mig lycka i utbyte mot min mjölk och mina ägg; men jag vet nu att denna lycka var sådan som den man läser om i sagoböckerna; der guldet förvandlas till vissnade löf, och föpalaset, i hvilket man sofver om natten, är försvunnet på morgonen.