Aftonbladet – 22 oktober 1868, sida 2

känna, såsom konstitutionella, Htvetklades en fri politisk samhällsordning 1 de riken som, efter arabernas invasion i Spanien från början af åttonde århundradet, efterhand under oafbrutna strider med de mohammedanske eröfrarne upprättades på halfön. Nu framstod i Castiliens och Aragoniens eorles en representation, sådan som ståndsbildningens tidehvarf företer äfven i andra ländet, särmiliansatt af adel, prester sämt, redan från tolfte seklet, städernas ombud — en representation med beskattningsoch lagstiftningssamt en styrelsen kontrollerande myndighet, som i Aragonien till och med uttryckligen lögaliserade uppsägelse af tro och lydnad mot en konung, som bröte författningön. Vi soi; hvar och en, äro lika mycket som Ni, och alla 1 förening mer än Ni, vi göra Eder till konung. Om Ni aktar våra lagar, skola vi lyda Eder; om icke —icke — så lydde de ragoniska cortes huldhetsed. Liksom alla ståndsrepresentationer, Hade emellertid, de spanska den stera Bristen alt ej innesluta och uttrycka en allmän, hela nationen omfattande och-derför af hela folkets kraft värnad, medborgerlig frihet och rätt, utan blott vissa privilegierade klassers. Här, som annorstädes, kunde derför den nyare tidens absolutism finna ett folkligt stöd för sitt sträfvande att nivellera rättigheter, som tillhörde, icke natiohön, utan Eynnade korporationer, eller den kunde åtminstone gå till sitt verk, utan fruktan att möta ett helt folks till motstånd samlade styrka. . Det säger sig sjelft att de sju århundraden, intill slutet af fjortonhundratalet, som kampen med araberna omfattar, ej kunde vara en för de fredliga yrkena, för åkerbrukets eller induostriens blomstring, Byhnsäm tid. Detvar Spaniens herviska ålder, epoken för krigiska ndygder — ej alltid rätt öfverensstämmande med sedeläran — der fåtins romantik, mer än till husbehof, fester och sång och ridderlig vn men af sträfsam idoghet ej mycket. ikväl visar sig mot medeltidens slut, i den mån mohammedanismen inskränktes inom en allt trängre och trängre defensiv ställning och dess. slutliga tndergång redan var blott en tidsfråga, en rätt kraftig rörelse på det fredliga arbetets länge vanvårdade områden. Allt lofvade en uppblomstrande materiel odling, men knappt börjad, blef den qväfd af samma förstörande makt, som nedslog den politiska friheten. Det var den habsburgska dynastien, denna statskonstens i många generationer förtlefvande Attila; som endast utfört förödel sens Verk, hvärhelst den andats öfver ett odlingens fält eller på ett folk lagt sin förbannade hand. Viljelöst föll docKicke Spaniens folk till Carl I:s (kejsar Carl, V:s) fötter. Mot hans blodsugande tyranni reste sig Castiliens borgerliga elementer, dess tredje stånd,... Den som antager, att despanska föreställningarne om politisk fribet endast äro ett återljud af 1789 års idter,, bör måhända något jemka denna uppfattning vid betraktande af debesvär och fordringar, som Oastiliens comuneros i sitt berömda manifest riktade till konung Carl. Hufvudpunkterna voro följande: Utan cortes bifall eger konungen ej att gifta sig; främmande trupper må ej indragas i konungariket; alla afgifter skola nedsättas till de vid drottning Isabellas död gällande belopp; alla försäljningar af domäner och kronoinkomster, som efter hennes död egt rum, skola återgå; alla nya embeten, som sedandess upprättats, skola afskaffas; för framtiden skall hvarje stad till cortes sända ett ombud för presterskapet, ett för adeln, ett för borgarståndet, hvart och ett utsedt af sitt stånd Kronan må ej utöfva inflytande på eller leda desse deputerades val; ingen medlem af cortes må, vid lifsstraff och egendomskonfiskering, för sig eller någon medlem af-sin familj mottaga en pension eller en tjenst af konungen; hvarje stad eller kommun betalar sina. ombud ett arvode till bestridande af deras utgifter umder cortes session. Cortes skola samlas-åtminstone en fång hvart tredje år, äfven om konungen ej kallar dem för att granska, om lagarne iakttagits, samt rådslå om allmänna ärenden. -Domrarne skola ega fast aflöning och ej ha någon del i de böter, hvartill de döma; allå företrädesrättigheter, som adeln till borgarståndets förfång förvärfvat, skola upphäfvas; aldrig må städernas och kommunernas styrelse anförtros åt adelsmän; adelns gods skola lika väl som tredje ståndets bära allmänna afgifter; man skall undersöka deras beteende, åt hvilka sedan Ferdinands tronbestigning kronogodsens förvaltning varit uppdragen, och om Tonungen ej inom tretio dagar utnämner till detta företag tjenliga personer, skola cortes ega att utse dem; man skall ej i ,konungariket predika och sprida någon aflat, utan att anledningen dertill förut pröfvats och gillats af cortes; erkebiskoen af Toledo, som är främling, skall nedägga sitt embete, hvilket öfverlemnas åt en castilianare. Konungen skall högtidligt svärja, att iakttaga dessa bestämmelser och ej söka något tillfälle att kringgå eller bryta dem., Naturligtvis vann man ej kyrkans bistånd för ett sådant program; äfven adeln, mera rädd om sina ståndsprivilegiers upprätthållande mot folket än om sin frihet och rätt mot konungamakter, slöt sig till den senare och bjelpte till att grundlägga allas gemensamma slafveri. Mot detta förbund bröt sig insurrektionen på slätterna vid Villalar den 23 April 1521, anföraren don Juan de Padilla afrättades och hans hustru dofia Maria Pacheco, som ett halft är hjeltemodigt försvarade Toledo, måste slutligen fly till Portugal. Så var den politiska frihet jordad, !: som Spanien under medeltiden utvecklat, Men traditionen har ej dött: i slutet af 1700-11 alet betecknar skalden Quintana den habs-! urgska absolutismen såsom roten och upp! ofvet till Spaniens olycka, hjeltarne från Villalar såsom dess sista fribetskämpar, och ! f 1 1 f ned hedersnamnet Padillas söner reste sig tid spaniorerna i vårt ärhufdrade och gingo striden för 1812 års törfattning. Habsburgarnes ledande maxim, som under TENOR SNDINOITRR CR IAI DEER TARA å långt ifrån att gissa det verkliga motivet, utt hon, då de skildes från henne vid -ban-1 rården, sade till henne: