Aftonbladet – 22 oktober 1868, sida 2

olket att mot värdelösa förskrifningat utemna goda myntsorter 0. s. V. Härander frodades endast — kyrkan. Erläst en fjerdedel af den fasta egendomen var ri; de tre fjerdedelartie, som tillhörde dels lynastien, dels adeln såsöm majorater, dels ch i synnerhet kyrkor, klostef, milda stifelser, hvilka förvaltades af klerus, afkästade j tillsammans så mycket som de sjelfeganfos fjerdedel. Det råaste presterskap i hela lea katolska verlden, men på samma gång let mäktigaste, lockade med sina mirakler, immuletter, reliker; sina hvarandra öfverbjulande puffar för hvar sin kyrkas helgonvild, med ett ord genom en så långt drifven umbug, att den ej öfverträffas af medelidens gröfsta bedrägerier, till sig och kyrkän oerhörda tillgångar; medan å andra sidan undratiseäta sf befolkningen gjordes till kyrkans lättjefulla allmosetagare. Arbete och örvärf blefvo föremål för förakt, såsom föredrande för den spanska värdigheten: statskonsten gjorde blott krigarens, diplomatens, ombetsinannens yrken aktade, och kyrkan sjelpte troget till ätt bringa i glömska det oudet, att menniskan skall höra sig I stöv unletes svett. Spaniens klerus kan i sjelfva verket göra anspråk på äran att ha uppfunnit den göttliche Faulheit, som i en senare id predikats af en Fr. von Schlegel, såsom le af menskliga och gudomliga lagar oberoonde snillenäs privilegium. Om blott massan cke brast i fanatism, så uppfyllde Kon i sina semena preligionslärares, ögon allan rättförlighet, och näring för dess vildhet lät mån aldrig saknas. Med arabernas och judarnes potro fördref man också all idoghet ur lanlet; från 1481 till 1781 brände inquisitionen enligt abbte de Montgaillards beräkning — 31,920 kättare, dömde till hårda straff 291,450, brände in efilgie 16,759, så att summan af offren, hvilkas egendom indrogs, under nämnda tidslängd utgjorde 340,129. Denta beräkning skall ej synas öfverdrifven, när man dermed jemför siffrorna för en enda ort och ett enda år: Fernando Garrido anför efter Montgaillar 1 i sitt bekanta, af Arnold Ruge på tyska utgifna arbete öfver Spanien inittonde seklet, följande statistik öfver de autos de fe, som år 1484 uppfördes i Ciudad Real: den 13 Febr. brändes 750, den 2 April 800, den 7 Maj 750, den 16 Augusti 27, den 12 December 950, i allt sålunda 3377 personer. Omsider kunde Spanien ej ens upprätthålla en arme och flotta, Vid slutet af Carl ILs regga hade det ej öfver 20,000 man i sin sold, fästningarna lågo i ruiner, af flottan fanns knappt en skugga qvar — några få skepp utan arsenaler, utan bemanning. Liksom moderlandets egna kuster och flodstränder flerstädes föröddes, i det att: befolkningen, värnlös mot barbareskernas plundringar, drog sig tillbaka flere mil inåt landet, så foro flibustiererna ohejdadt fram, utbredande skräck och elände, i de amerikanska vattnen. Sedan först verldshandeln alldeles gått ur spanjorernas händer, kom nu ordnivgen till kusthandeln och hafsfisket. Engelska fartyg förde tobaken från Habana, det stolta Spanien måste utbedja sig Frankrikes protektion för de få egna skepp, det-egde qvar, och 1688 darrade Madrid af fruktan för en ny morisk invasion. Nationens krigiska anda slocknade, hon blef likgiltigför nederlagens och. landförlusternas smälek. Efter en kort blomstring tystnade vitterheten, konsten dog. Tvenne spanska författare, tillhörande renaissaticen i adertonde århundradet beteckna det tillstånd, hvari habsburgarne lemnade Spanien, med de orden, att det var ett lik, oförmöget att känna sin egen svaghet; att det var skelettet af en jätte. Vill man döma rättvist om de svårigheter, som i Spanien rest sig mot den nationella påmyttfödelsens verk; bör man ej lemna ur sigte detta, det gin grn förfall, hvarom Earopas häfder ha att förmäla. Man skall då ej vända det till en alltför sträng förebråelse mot vårt århundrades reformvänner och reformsträfvanden i Spanien, att Wellington, medan han bevittnade den nästan exempellöst hjeltemodiga kampen mot Napoleon, dock kunde kalla Spanien ett förloradt land, eller att Georg Canning, ännu för fyra årtionden sedan, i den sköna halfön såg det vesterländska Turkiet,. En af de grundligaste kännarne af Spaniens nyare historia, författare af en följd af utmärkta arbeten öfver dess hufvudepoker, Hermann Baumgarten sammanfattar salunda sin teckning af den habsburgska perioden: I Madrids museum ser -man de spanska habsburgarnesporträtter, . från Carl I ned till Carl II. Mer än en betraktare har rönt ett frapperande intryck af den ständigt fortgående degradation, som dessa fem konungabilder förete: hos den andre Carl framträder ännu till fulloden förstes familjetyp, men hvart enda drag förvridet, neddraget till uttryck af fullkomlig nullitet i stället för statsmannakraft. Carll, säger Mignet, hade varit fältherre och konung, Filip IL endast konung, Filip IH och Filip IV voro ej ens konungar, och Carl II var till och med ej man: han förstod ej blott icke att regera, han kunde ej en gång upprätthålla sin dynasti. Mot sjuttonde seklets slut tycktes spanska nationen hafva sjunkit ned till samma ståndpunkt af förfall, syntes hon vara räddningslöst förlorad. Under de sista åren af den habsburgska regimen hade Spanien förlorat allt, som konstituerar ett civiliseradt folk: det hade hvarken åkerbruk eller industri, hvarken handel eller finanser, hvarken lotta eller här, hvarken frihet eller styrelse, hvarken litteratur eller konst; öfverallt hade löden trängt in. Skall detta omdöme i enskildheter beläggas med bevis, så stannar man i örlägenhet bland den öfverflödande tillgången. esistnitivktinsnennttnnannn Om de nu för första gången efter reformillens antagande pågående valen i England nnehåller Revue des deux Mondes följande vetraktelser: Hvad som gifver de engelska valen en vanlig betydelse, hvad som till och med RER SR ör ANOS SATSEN NIKE se