Aftonbladet – 20 oktober 1868, sida 3

. polen och snarare trodde lg förflyttad 4 e M .len afsödra Norges fjellkransade fjärdar. kn Jsida erbjöd dock den intagande taflan: alltför linsveptes allt — jord, himmel och haf — ie ogenomtränglig dimma, som ej blott afundsjuk dolde allt, som befann sig på blott några få alnar Jafstånd från våra blickar, utan ock förledde åtssi Tiga; med er iitan kötnpass; till de besynnerligast itrfärdet. Då man t: ex. 1 stället för en Men tonprömenad helt nära stranden får traska of krjpg öfver berg och backar, i kärr och mora Hela hatten OCK framåt fuladagon fjane Jutan aning om, att man flera gånger befännit bi helt nära det efterlängtade målet, så finner tå en ringa belöning för all denna vedermöda derut att man på något afstånd ser de töckniga kontu rerna af en kalaserande isbjörn, hyilken den blot på fo; skjagt beräknade bössan förbjuder att nal kab. Og ligare blir detina belöning, då klen trogna kamfäter illvilligt båstå, att en förvexlin meijlan länsman och borgmåstares?) bär ej rom; att afunden härvid förer ordet är uppenba ty ingen annan ombord hade sett mer än spår a björnen på stranden samt detta är onekligeninågo genant efter nära 12 månads vistande i de ark tiska regionerna. . z Huru behagligt ett längre uppehåll härstädes än kiiihat Värä, ge oss dock tidens hastigt ilan de flygt alt begifva oss till ändra trakter, och der vid hände det oss detsamma, som mången atilan hvilken — förjagad från kärlekens äg hamnu på Vverldskvimlets ödsliga och villande ocean — söker sin tröst i Bacchi öppnade famn; kort sagt fördrifna från Kjerligheds-bey, styrde vi kosan rekt in i Brandewijne-bay. ; Om jag ej alltför mycket tager fel, har ja: föregående bref egnat några rader åt de olik: bergformationer, som vi under vår färd haft till fälle att skåda. På den punkt, söm vi nu besök te; mötte oss ännu ett eng slag af berg, till de yttre fullkömligt lika dem som vi: hittills skådat Hela det inre af fjorden vat ih (den 5 Sept. höljdt af ett sammanhängande: istäckö, som för hindrade framträngandet till de innersta bugtetta men deremot hade under de senaste dagarne blif: vit så pass öppen sjö framför fjorden, att man kunde mellan de simmande isflakena leta sig fram till fjordens mynning, Här var det som det nyssnämnda nya slaget af berg visade gig, och för att pifva mina läsare något begrepp derom, vet jäg öl ättre råd än att påminna om jernvågen i Stockholm, naturligtvis i ofantligt förstorad skala. Vi hade nemligen framför oss ett slags basalt (hyperit), hvars ur jordens inre uppbrutna svarta massa vid stelningen spruckit i talrika upprättstående, tättpackade pelare, åt hvilka de derpå växande rödgula lafvarne förlänade utseendet af gigantiät rostiga jernstänger, uppstaplade bredvid hvar andra. Det var dock hvarken dessa dystra klippor, ej heller det vidsträckta isfältet, ja ej ens någon synierligeh yppig vegsetation, som åt denna punkt förlänade sitt förnämsta böliag: Då vi kommo upp till Spetsbergen, togo vi för alldeles gitvel, att vi skulle komma att lefva ett så godt som alldeles isoleradt Hf, der mötet med främmande. persontr skulle blifva en ren högtid och-der djuren, åtminstone på de flesta ställena, lefde ien lycklig okunnighet om menniskan och hennes arga list, derigenom ki kännande någon könsla af fruktah, utan blott af förvåning Vid Hences Asyn. Emellertid hade vi hittills erfarit fullkömMliga motsatsen. Knappast någon af de besökta platserna hade varit fri från der lägrade fångstfartyg, och saknades sådana, vittnade alltför färska spår, förladdningar, tomma champagneflaskor 0. 8. Vv. om ganska nyliga besök at menniskor (fångstmän eller engelsmän) samt om deras idrotter. , Ej underligt, att personer funnos, sorh halfförtviflade och helförtretade förklarade hela Spetsbergen i detta afseende vara en dålig imitation af Djurgården eller Carl XIII:s torg. Här i Brandewijne-bay, liksom på de andra stälen af norra Spetsbergen, som vi de följande dabesökte, var förhållandet ej obetydligt olika. äl saknades ej här totalt alla märken efter menniskor, ty så t. ex. anträffades en af 1861 års expedition här qvarlemnad jefnbåt och andra förnölenheter i orubbadt skick, men färska spår Ssyntes helt och hållet saknas, Följden häraf visade sig äfven i djurverlden: Redan vid infarten observerades talrika skälar,dels hvilande på isen, dels nyfiket höjande sig öfver vattenytan tätt invid far ;yget, kring hvilket de, utan att synnerligen getera sig af det flitiga bombardementet, förundrale kretsade. Ännu frappantare visade sig sedermera denna djurens obakäntekap med de faror, som menniskor och böss-skott medföra. För att ;j tala om de efterbängsna och oefterrättliga storm åglarne, hvilka under larm och träta i stora skäcor samlades alldeles nedanför fartyget och endast för några ögonblick kunde af hagelsvärmarne förnås att flytta sig några alnar från fartyget och sina dödade kamrater, och för att likaledes ej itia med beskrifningen på andra jagt-äfventyr, vill jag här inskränka mig till att i korthet omvämna en räfjagt, som utgjorde ett frispektakel ör Sofias hela besättning och som i all sin enkelet ganska väl karakteriserar den här befintliga, nindre (så att säga) belefvade och civiliserade ljurverlden. , Sedan en af kamraterna genom ett särdeles vaccert skott fällt en präktig, 4 alnar lång, med dc iga mustascher försedd skäl (skobbe) och denne Nlifvit behörigen afspäckad på den tätt invid faryet befintliga iskanten, samlades snart kring de lodiga qvarlefvorna skaror af ishafvets tåckaste nvånare, den snöhvita ismåsen, som ej hade föryn att under sitt frosseri och slagsmål med amrater nedsuddla den -oskuldshvita, skära lrägten. Som för de zoologiska samlingarne ågra exemplar af denna. rent arktiska fågelrt. behöfdes, begaf sig en af expeditionens nindre skjutkunniga medlemmar till iskanten, er han med ena skottet af dubbelbössansnart yckades fälla en dylik. Under det han nu afvakar de öfrigas snara och säkra återkomst, märker an långt bort på isen en punkt, som med snabb art närmar sig. Uppenbarligen en räf! Men hvad r nu att göra? Blott ena bösspipan laddad med måhagel och intet mera ammunition medförd lofva förening med räfvens supponerade skygghet föga ramgång — ett resultat desto harmligare, som urika åskådare från Sofias däck nyfiket afvakta, vad komma månde. Både hoppet omframgång ch tanken då en hederlig reträtt vore härigenom fskurna. Nedhukad i en liten fördjupning i isen, inner den improviserade -räfjägaren knappast ikna de få minuter, som förflyta, tilldess räfven fullt galopp hinner upp å en liten snökulle, varifrån jägaren hel oc hällen måste visa sig ir hans blickar. Ingen tid att förlora! Hållet är sserligen oförsvarligt långt, men det smakar ändå igot att en gång i lifvet fått lossa ett skott på 1 räf, och ergo — pang! Att ej ett hår blifvit krökt på Mickels pels, är ppenbart. Under muntra, lifliga skutt kors och ärs söker han lukta sig till hvad dessa små, arta tingestar månde vara, hvilka rundtomkring onom surrat på isbitarne. Förmodligen otillfredsälld i sioa forskningar och under hopp att af elfva roten och upphofvet till det vidunderliga nomenet erhålla en nöjaktig förklaring, framrckte mr Mickel i kort galopp och i rak linie ot den förbluffade jägaren. Der står nu denne me martyr, orörlig som en saltstod, med sitt addade gevär, och stirrar på sin ogenerade konapart, hvilken, kommen på knappa 5 Stegs afånd, sätter sig som en hund, förmodligen för att unna göra mera tillförlitliga observationer. Och nog dermed — från Sofia höras de mest skalnde hurrarop af alle man på däck. Åh, kom ott ett steg eller två närmare, allra som sötaste err Räf, så skall jag nog med bösskolfven betala g för ditt impertinenta smågrin samt stoppa annen till nå de vid ett alldalag nlämnkot till