Aftonbladet – 20 oktober 1868, sida 3

nerna och ogonvittnena kan natva ådepl: SITUL SEN Vi lemna den derföre nu och skådeplatsen fö densamma. 2 Tveting trakter lockade oss derefter, antinger skulle vi begifva oss mot norr till Spetsbergens allra nordligaste delar, Sju-öarne, kring hvilka mar måhända kunde framtränga mot öster till bittils föga eller alldeles icke kända trakter — eller också kunde vi styra mot söder genom det sund, Hinloen Strait, som skiljer det ej obetydliga Nordost: landet från det egentliga Spetsbergen, och sedan kunde vi, om is och andra hinder ej mötte, upp sökä det österut belägna bergland, som under 18564 års expedition skådats i ett aflägset fjerran. Va let föll på det förra alternativet, och på grund deraf ankrade vi den 6 September på morgonen vid Nordkap (på Nordost-landet), der viuppehöllo ösö till den 8. Genom drif-is slingrade vi oss derefter frä till en af Sju-öarne, Parrys ö, hvilken ännu var omgifvön af en bred isgördel, öfver hvilken vi vandrade i land. Efter en half dags exÅkursion forcerade vi oss åter tit gem den nu enom förändrad vind mera packade isen och då från fjellen visat sig ett flera mil bredt isband, Isom skilde oss från ett bakom Cap Platen befintligt mot öster öppet haf, så återstod ej annat än att åter vände kosan mot söder. j . Hvad jag om dessa dagar skall berätta, vet jag sannerligen icke, Åttaemligen zoolögerna här, liksom på alla andra ställen, från hafsbotten ifrigt upphemtade prof af djupets underbara djurverld, att fysikern lät sina magnetnålar svänga för sina spejandö blickar, att botanisterna sökte. sammanskrapa allt hvad en ytterob torftig vogevation hade att erbjuda, att mer eller mindre lyckliga jacter efter ren och annat vildbråd företögog 6 8. v.tillhör så hvardagslifvets trivialiteter härstäder, att dev ej förtjenar särskildt omnämnas. Skall något om resultaterna af dessa vetenskapliga dagsarbeten 2pecielt anföras, skulle det vara om den oerhördt ypplea Yegetation, som på bafvets botten här, liksom på alla andra besökta ställen på nordkusten, froades. Under det att blott laftar och mossor samt ett ytterst ringa fåtal af a vätter (förnämligast gräsarter) bildade ett glest täcke mellan eller på de nakna stenhoparne, vaggade praktfulla ekogär äf reslisa tåvgarter under :hafsytan, i hvilka tusental af stort ch små vattendjur lustigt kringsvärmade. Då till och ned i ganska nya vetenskapliga arbeten finnes angifvet, mst till följd af drif-isens nötning mot strandklippornä ing eller blott sparsamma större alger här kunna triffas, så föreföll det nästan komiskt, då man ur dessa alge skogar lyckades uppdragga små tångpygmöer på 12, 13, ja, ända till 20 fots längd. : Då nu den afundsjuka isen vid 80 gr. 40 min. satte en gräns för vårt längre frömsrängande mot såväl norr som öster, började äfven förboppningarne om ett sammanträffande med polartrakter nas mest karakteristiska djurformer, hvalross och isbjörn, att nästan totalt försvinna. Hvad det förra af dessa, genom ifrig jagt för hvarje år allt mer utrotade djurslag beträffar, hade verkligen några få af Sofas invånare lyckan att skåda ett par dylika hastigt uppdyka i fartygets omedelbara närhet, men flertalet af oss fingo under hela får: den ej se ens så mycket som eh skymt deraf. Hvad mig sjelf angår, lefver jag i en lycklig förhoppning, att en mörk, oformlig . massa, som jag en gång genom kikaren hade tillfälle att på långt afstånd betrakta, hvilande på ett isfält, var en ståtlig, betbeprydd hvalross — och till undvikande af denna ljufva illusions förskingrande, inlåter jag mig ej på någon sträng och genomgående kritik, som kunde förvandla nämnde föremål till en stor kobbe. Att deremot ingen ombord vm vi undantager den, som vid Liefdebay gick vilsei dimman — fick se någon hvitpelsad nalle; det är tvärsäkert, ehuru såväl färska som gamla Bpår, lemningar efter hans slagtoffer 0. 8. v. ej voro sällsynta, Sällan har jag känt mig så — rent ut sagdt — snopen, som då jag, efter att ungefär en fjerdingsväg hafva följt alldeles färska björneppn som läto MODDA eh på slutet af alla med verklig passion väntad syn, till sist fafäd nämnda potentat hafva satt sig på — med förlof sagdt bakdelen och häfva åkt rutschbana utför en snöbrant samt derefter genast plumsat ned i hafvet, för att simma öfver till en närliggande ö. Och dermed försvann det sista hoppet att få se denne Spetsbergens sanne furste, annorledes, än i menagerier. Från Pavrys ö styrdes kursen in i Hinlopen Strait, hvarest den 9 och 10 Sept. -— tilldels under yrväder gjor några exkursioner, för att rädda så många halfförfrusna naturalster som möjligt undan det vinterliga täcke, som man med säkerhet kunde vänta snart skulle nedsänka sig från det gråa, skytunga himlahvalfvet. Men då den 11 undersökningarne skulle fortsättas vid det på försteningar-rika Lovens berg, befanns alnstjock snö redan hafva höljt allt; med ett ord, sommaren var ändad och full vinter bade för detta år inträdt. Och härmed voro äfven de zoologiska, botaniska och geologiska undersökningarne för året afslutade. Ett längre framträngande i detta sund, t. ex. till Cap Torell, der tyska polarexpeditionens fartyg, enligt fångstmäns utsago, låg för att afvakta ett möjligen sig TR tillfälle att framtränga mot det i öster belägna, af menniskofot hittills otrampade Giles land, hade varit utan ändamål, isynnerbet som vårt kolförråd var väl hårdt anlitadt. Expeditionens närmaste uppgift var utan tvifvel derföre den, att — i öfverensstämmelse med den ursprungliga planen — så snart som möjligt låta de af dess medlemmar, som numera -ej här kunde göra någon nytta, utan blott onödigtvis tärde på munförrådet, återvända till hemlandet. Med full fart ångade vi derföre åstad till Smeerenburg vid Amsterdamön, hvarest den kolrg på hvilken vi skulle hemresa, låg och väntade. Men kärare ting än skuta och stenkol väntade oss derstädes. Tidningar och bref väntade oss från anhöriga och vänner funnos här äfven, och snart befunno vi oss alla fördjupade i det kära studiet, en högtidlig tystnad rådde i gunrummet och anoränsande hytter, endast då och då afbruten af korta rapporter om påträffade smånyheter, afhörda af tankspridda: brefläsare. Säkert är emellertid, att tacksamheten mot hemmavarande för deras frikostighet i brefskrifning var stor, men samma vitsord kan ej gifvas för öfversändande af tidningar. Här ett par nummer Aftonblad, der ett par dito Göteborgs-Post, item litet Allehanda 0. 8. Vv. utan sammanhang sinsemellan och med hvarandra, och tillföljd deraf här reflexioner öfver ett gårdagens, för oss obekant telegram, der ett föredrag vid naturforskaremötet utan början och slut, här en halfportion -Liebigs köttextrakt, der en stump folkskolläraremöte 0. s. v. Må ingen dock tro, att dessa småbitar föraktades!... Långt. derifrån, ty de funnos till och med, som ej för-. smådde att sluka både annonser, anmälda resandel: och följetongs-fragmenter. Men resultatet af det hela blef dock, att litet hvar måtte göra samma bekännelse, som den kollegii-afskrifvande Upsalavaktmästaren gjorde om sina insigter i den Boströmska filosofien: Det utgör ej yr ge systemaiskt helt, utan endast ett aggregat af vetande.. Så mycket trodde vi oss dock kunna med temlig grad af visshet antaga, att några synnerligen märkliga och oväntade händelser under vår frånvaro: från hemmet ej hade timat. Den märkligaste nyheten — prinsessans förlofning. — var för öfrigt ej längre för oss någon nyhet, ty det första kolfartygets skeppare visste att omtala densamma och såsom trogna undersåter hade vi med anledning deraf festligt högtidlighållit Lovisadagen. Vi lågo då under vår pressenning i Kobbebay, under hvilken köld och -storm :hållit oss arresterade så godt som hela dagen. Väl blef vädret just ej. vackrare mot aftonen, men dock samlades vi då i det fria till dagens högtidlighållande. Om jag säger, att festivitetslokalen var festligt smnyckad, skulle ÅR onekligen göra mig skyldig ill en viss grad af öfverdrift, ty något annat märkigt kunde knappast observeras på den sterila och frusna sanden än den pyramid af ben och hufvudskallar af 5 slags djur (isbjörn, räf, skäl, hvalvoss och ryss), som en af zoologerna sammanletat och uppstaplat, men på den mest upphöjda platen stod en uppoch nedvänd tunna, utgörande centrum i vårt solsystem. Kring denna och de vå densamma placerade glasen samlades vi, och fsjöngo så godt vi förmådde folksången, upptämde ljudeliga hurrarop och tömde våra glus, lit under det från himlen snöblommor nedhvirfade på våra blottade hufvuden. Men när detta ar gjordt skyndade vi oss äfven att söka skydd vårt lugna tält.