Aftonbladet – 17 oktober 1868, sida 2

Statens lagar förordna att gudstjenst skall hållas i församlingarne, men de truga ochi tvinga icke medborgarne att bivista dem. Nu vet emellertid hvar och en, att skarpskyttarne frivilligt, utan all yttre impuls, städse förrättat gudstjenst då de varit om sönuch lielgedagar sättilade till öfflög: En befallning derom skulle således, kan det tyckas, ingenting förändra i hvad som nu egel rum. Lätt är dock att inse, att denna hands ling, som varlt betydelsefull då den utgjort en frivillig yttring at vördnaden för sabbatshelgden, ett vittnesbörd, om man så vill, på ett behof att deltaga i sabbatens firande skulle förlora hela sitt värde om den utfördes på befallning och af tvång. Hvad åter angår ett förständigande til öfverbefälhafvarne att icke anställa öfningar under gudstjensttimmarae, så tillåta vi oss anmärka, att om gällande lag lägger hinder i vägen för öfningar under gudstjensttimmarine — en tråga på hvilken vi nu ej vilja inlata oss — så är det klart, att skarpskyttarnes rätt att ordna sina inre angelägenheter alldeles icke berättigar dem att sätta sig öfver gällande lagar; men om de det göra, så tillkommer det åklagaremakten att beilra sådant, och det skulle taga sig högst besynnerligt ut ifall regeringen skulle stifta en lag derom att lag skall efterlefvas. Men äfven i denna del tro vi att i det väsentliga skarpskytteöfningarne icke föranleda hvarken någon beifran eller någon påminnelse. Det väsendtliga är nemligen, efter vår uppfattning, att öfningarne icke på något sätt störa den allmänna gudstjensten, och deröfver har, så vidt vi försport, icke från något håll klagan blifvit förd. Att öfningarne någongång, undantagsvis, skjutit in på den timma då gudstjenst firats, är väl möjligt, men då detta skett på långa afstånd från kyrkan, har derigenom ingen förargelse åstadkommits, och blott den krassaste formalism kan beskärma sig öfver någonting i sig sjelf så oskyldigt. i hålla oss förvissade, att redan den omständigheten, att ett förfogande, sådant kyrkomötet begärt, skulle innefatta en rubbning i kungörelsen den 8 Mars 1861, skall utgöra skäl nog för regeringen att ej a afseende å avarande framställning, och 5 vi j skal! förbise, gande om sålant, som de frivillige sjelfmant iakttagit, cke gerna kan undgå att af dem kännas och uppfattas såsom något för dem kränkande. jön framställning från en handfull pietister, ned mycket tvifvelaktiga sympatier för den rivilliga beväpningen, taga de säkert ganska ugnt, men de skulle otvitvelaktigt såras d om regeringen gjorde sig till redskap f lelandet at ett hugg, som fromleriet och skenieligheten velat måtta åt dem. Köla arvet BA ATEA renen te att en erinran eiler ett förständig