Aftonbladet – 17 oktober 1868, sida 2

STOCK EDLN ter 1 Okt Bland förslag af tydligt reaktionärt syfte, hvilka främkommo på det första svenska kyrkomötet, var motionen om förbud mot skarpskyttarnes söndagsexercis icke det minst anmärkningsvärda. Vi draga icke ett ögonblick i tvifvelsmål att detsamma var ett allvarligt nit, härflytande från motioaärens åsigter i afseende å sabbatshelgden, men dessa judaiserande åsigter delas icke af det allmänna tänkesättet i vårt land, der de lyckligtvis icke heller förmått synnerligen mycket göra sig gällande hvarken i seden eller i lagen. Med tilifredsställelse erfor man också att det mot söndagsexercisen, och deremot indirekt mot hela rpskytterörelsen, riktade hugget icke lyckades vinna för sig någon majoritet inom kyrkomötet, oaktadt man der fann starkt representerad denna pietism, för hvilken kristendomen hufvudsakligen ligger i ndäktiga åthäfvor och salvelsefulla ord. Vi väga dock icke gå i god för att utgången får antigas såsom vittnesbörd om bristande god vilja i det pietistiska lägret att gå så långt som möjligt i den af motionären anvisade riktning; men man dristar icke ens på detta håll alltför öppet bjuda trots åt den allmänna meningen. Temligen påtagligt är också, att då man förenade sig om antagande af grefve Hamiltons förslag, beredde man sig åtminstone lisan att få gifva ett slags misstroendevotam åt skarpskytarne, genom att begära för deras räkning en annan lagstiftning än den som gäller för den reguliera armån och för landets befolkning i allmänhet Om, såsom vi hoppas, saken stannar vid derna meningsyttring, så unna vi mötets pietister gerna den lilla tillfredsställelsen att ha fått afvifva densamma, då det vigtiga och betydelsefulla i mötets beslut dock var, att man icke ansåg sig kunna, så gerna man än möjligen ville, begära ett förbud mot söndagsexercisen. Men meningsyttringen skulle icke blifva alldeles oskadlig ifall den föranledde ett förfogande i den antydda riktningen från regeringens sida. Att detta icke gerna kan ifrågakomma, så framt åt ärendet egnas tillbörlig uppmärksamhet, taga vi för afgjordt, och det är af denna anledning, som vi tillåta oss att påpeka några i sammanhang med frågan stående omständigheter, hvilka tilläfventyrs torde blifva förbisedda, ifall hela saken betraktas såsom en obetydlighet och en eftergift för kyrkomötets önskan såsom någonting fullkomligt oskadligt. Den af grefve Hamilton föreslagna, af mötet antagna, resolutionen innehöll en begäran, att öfverbefälhafvarne skulle anbefallas tillse, att skarpskytteöfningar ej måtte anställas å sönoch helgedagar å tid då allmän gudstjenst hålles, samt att, om kårerna då äro samlade, gudstjenst af dem jemväl förrättas. Grefve Hamilton, mera diplomatisk äv flera andra af mötets medlemmar, yttrade icke för egen del någon mening om skarpskytterörelsens betydelse och önskvärdheten af dess bestånd. Ville man söka bilda sig en föreställning om grefvens åsigt derom, hade man icke annat att hålla sig till än möjligen den ton, med hvilken han förklarade att denna rörelse vore ett legaliseradt faktum, hvilket man finge taga såsom sådant; ty oaktadt doktor Lidholm, som städse var ett eko af hvad grefve Hamilton sade, råkade vid behandlingen af ifrågavarande ärende säga åtskilligt mer än den röst, af hvilken han plägade vara ett återljud, så våga vi icke påstå att han vid detta tillfälle gaf utryck åt grefve Hamiltons outtalade mening. Srefven tog rörelsen, såsom sagdt är, som ett legaliseradt faktum. Vi befara dock, att lå han formulerade sitt resolutionsförslag råade han förbise just den urkund, som legaiserat rörelsen i dess nuvarande form. Han kulle troligen eljest icke ha undgått att akttaga, att kungörelsen den 8 Mars 1861 ir att betrakta såsom ett kontrakt emellan egeringsmakten och skarpskytteföreningarne. Jet är på de i kungörelsen angifna vilkor, : om föreningarne underkastat sig de i den-l. amma uppställda bestämmelser, till hvilka j vörer — bland andra — den, att de skolal1 yda under en af Kongl. Maj:t förord-: ad — öfverbefälhafvare. — Ett bland del! igtigaste bland nämnda vilkor är, att 1 s i öreningarne skola ega att ordna sina inre aneliigenheter efter egen frivillig öfverenskommelse, ch till dem har städse räknats bestämmani let af ä ningarnes antal och omfattning samt : iden för deras utförande. Detta hörer all-: leles oskiljaktigt till naturen af föreningares frivillighet. Nu skulle man likväl, geiom ett förfogande, så beskaffadt som kyrko:; nötet begärt, icke obetydligt ingripa i denna 1 öreningarnes sjelfbestämningsrätt, i det man rilie anbefalla dem något som de skulle un-1 ler sin sammanvaro iakttaga. Vi vilja ingaunda bestrida, att regeringen kan e mna rätt att tillägga en sådan föreskrift till le redan i kung. af 1861 uppställda, som)c won hade att ursprungligen stipulera antaganlet af dessa såsom vilkor för att föreninarne skulle utgöra en del af nationalför-! varet.; men hvad vi tillåta oss betona, dett r, att dermed göres en rubbning i det aftal, om måste anses träffadt med föreningarnee a de bildat sig på grund af 1861 års kuna else, och hvilket hittills tryggat ett aflc tet missförstånd grundadt förhållande melan regeringsmakten och den frivilliga folk-t eväpningen. IE Och hvad är det man vill att reger ingen jz kulle anbefalla skarpskyttarne? Jo, någor om hon jeke eger anbefalla medborgare is Umänket, nemlipen att hålla. gudstjeust.