Aftonbladet – 17 oktober 1868, sida 2

BE SYTEPUINBE IBA GV BONMVIV RANNSAKA Ilugnt, men de skulle otvitvelaktigt såras djupt (ger. regeringen gjorde sig till redskap för utlelandet af ett hugg, som fromileriet och skeneligheten velat måtta åt dem. rn enats dns Vi omnämnde i går i korthet under vå I utrikesafdelning, att äfven den officiösa fran ska tidningen La France liksom förut der läfvenledes officiösa Patrie egnat en artike åt konungens af Danmark trontal. Vi meddela här förstnämnda tidnings artikel full. ständigt ) Konungens af Danmark trontal har på mint den europeiska allmänheten om a ) fråga, som väl blott är ringa, om man tage li betraktande deras antal, hvilka äro direk I intresserade deri, men stor, då man tänke I på de grundsatser, som stå på spel, och d I händelser, till hvilka den redan gifvit signal I Man måste vara blind för att icke erkänna Ihuru mycken måtta, huru mycken klokhet men också huru mycken fasthet som låg I konung Kristian IX:s språk. Utan förebrå lelser och utan all passion skildrade han der ställning, hvari den danska befolkningen I Nordslesvig, hvilken är så fosterländskt sin nad, så kraftfull i sitt motstånd, och son står så fast vid sina lagliga rättigheter, ha I befunnit sig efter fredstraktatens afslutnin; 1i Prag. Detta språk och de vittnesbörd on sympati, som det naturligtvis måste möta ha 1 Berlin väekt en wiss rörelse, hvilker genast gifvit sig luft i bittra artiklar i nå gra af denna hufvudstads mest inflytelserik: organer. Dessa tidningar förebrå den fran ska pressen, att den frammanar en retad sin: nesstämning, ehuru allt talar för att undvik. sådant, och de läto förstå, att den preussi. ska pressen lätt kunde gifva svar på tal mer fara för att upptända den tyska krigslyst naden och föranleda den mest upphetsande polemik. Vi inse dock icke, hvad allt de: myckna talet om att uppreta har att görs här. Den franska pressen har, såvidt v veta, aldrig antagit någon fiendtlig hållning Den har inskränkt sig till att fästa uppmärksamheten på ett i sig sjelf uppenbar faktum, nemligen att det finns en artikel 5i Pragfreden, och att denna artikel icke blifvit satt i verket. Det var icke derför nödvändigt att vädja till de nationella lidelserna hvarken i Irankrike eller i Tyskland. Man måste tvärtom omsorgsfullt söka undvika dem. Men hvad frågan gäller är: Preussens fördragsenliga pligt att rådfråga den anska befolkningen i Slesvig, och denna pligt har ännu icke blifvit oppfylld. Hvad är orsaken till detta uppskof? Preussen vältar ansvaret derför på Danmark, och Danmark på Preussen. Den franska rr hör de skäl, som framställas å båda sidor, och den nödgaserkänna, att den preussiska tolkningen af Pragfredens art. 5 går långt utöfver textens innehåll. Artikeln 5 -talar alldeles icke om garantier, som Preussen kunde fordra för några tyskar, som skulle afståg med de öfriga. Det heter helt enkelt: Österrike har afstått sina rättigheter åt Preussen, med förbehåll att de norra distrikterna i Slesvig skola återafträdas till Danmark, om de genom en fri omröstning uttala sin önskan att bli återförenade med Danmark. Ingenting kan vara klarare och tydligare. Preussen kan väl tänka för sig sjelf, att det vore bäst att behålla de ifrågavarande distrikterna, men det kan aldrig lyckas det att göra tvifvelaktigt hvad som är klart som dagen. Vi 0 öfvertygade om, att de tyskar, som möj gen kunna bli återafträdda, skulle minst bli lika väl behandlade i Danmark som danskarne för närvarande på tyskt område. Men vi förstå mycket väl, att Danmark dröjer med att underskrifva en öfverenskommelse om garantier, som skulle gifva Preussen en förevändning att vid hvarje tillfälle blanda sig i de danska angelägenheterna och med hela sin tyngd trycka på den danska monarkien. Danmark försvarar sin sjelfständighet mot sin mäktiga granne. Det vill icke för den danska del af Slesvig, som skall aterlemnas, åstadkomma ett tillstånd likt det som förr fan båda hertigdömena. Det var den tyska förbundsdagens intervention i hertigdömena, som förde till det senaste kriget. Att tillerkänna Preussen en inblandningsrätt i de återlemnade distrikterna skulle vara att öppna dörren för nya förvecklingar hvilka alltid skulle tillställas, så snart mani Berlin ansåg det lämpligt. Det sunda förnuftet och erfarenheten som bekrätta detta; båda stå på Daumarks sida tillika med förlragets ordalydelse. Det kan möjligen vara behagligt för Preussen att bli påmindt om n förpligtelse, som det dröjer att uppfylla, Men det är blott Preussens egen skuld. Vi ,edöma denna sak för vår del med största on och kallblodighet utan ringaste fördom ler lust att äpphetsa sinnesstämningen. Den undel, Frankrike haft i Pragfreden, förmår let naturligtvis att önska, att underhaudlinsarne mellan Danmark och Preussen må leda ill ett lyckligt resultat. Men denna tankel ir icke den enda som tränger sig på det.l. Att bibehålla det nuvarande tillståndet i slesvig är att Jåta fröet till den sjukdom, om förorsakade kriget är: 1864, ligga qvaril. orden. — Derföre mäste man mu inptotingl: