Aftonbladet – 16 oktober 1868, sida 3

Grefvinnan Cath. Charl. De la Gardie, född Taube. En kulturhistorisk skizs af M. I Den 9 Mars 1761 beslöt ridderskapet och adeln att en medalj i guld skulie slås öfver grefvinnan De la Gardie, f. Taube. Anledningen till en så ovanlig hedersbetydelse var den ädla qvinnans uppträdande till försvar för tolf dalqvinnor från Ahls socken; hvilka blifvit angifna och dömda för — trolldom, och hennes lyckliga bemödande att för alltid släcka inqvisitionens bål i det lutherska Svergen. Visserligen har grefvinnan De la Gardies ädla och om stort mod vittnande handling åtskilliga gånger blifvit omnämnd; men anledningen dertill, omständigheterna dervid och sjelfva trolldomsransakningen, dess förlopp och dess följder, ha, såvidt vi känna, ingen forskare egnat en noggrannare uppmärksambet. Vi hafva derföre sökt samla alla de tillgängliga, på olika häll spridda materialierna för en skildring såväl af grefvinnan De la Gardies ädla handling. som af det sista trolldomsmålet, hvilket af en underdomstol blifvit afdömdt enligt 2 kap. 1:a 4 missgerningsbalken. Inom de mera bildade samhällsklasserna hade visserligen tror på trolldom allmänt upphört redan på 1750-talet, men ingalunda hos allmogen, och det så mycket mindre som ännu i Svebelii katekes, hvilken enligt k. författningen den 15 Sept. 1773 ensam vid rikets läroverk skulle nyttjas, förekom i förklaringen öfver första budordet, att afgudadyrkan verkställes då man söker hjelp at djetvulen och hans verktyg, såsom trolipackor, löfjerskor, skogsrå, sjöra, tomtegubbar och mera sådant. Det är. således ganska lätt begripligt att tron på trolldom och fruktan för trollpackor länge skulle qvarlefva hos allmogen. 1) I Abls pastorat i Leksands kontrskt bodde på 1750-talet en sockenskomakare, Pehr Olofsson, som flera år haft för sed att för sina lärgossar tala om trolldom och trollpackor. Han uppgaf äfven namnen på dem som han misstänkte för trolidom, och då han tillika inför sina uppmärksamma lärlingar varade bref, som till honom ankoramit från ansedda bönder, hvaruti de bestämdt beskyllde namngifna personer för idkande .af läseri och trolldom! Öch detta ännu på 1850-talet!