Aftonbladet – 16 oktober 1868, sida 3

ville framstå såsom en mycket klok och lär I karl, så omtalade han i förtroende huru troll I packorna skulle kunna upptäckas. En a hans lärlingar, Eric Johansson, började nu på sa Iken grubbla och huru han på egen hand skull kunna upptäcka trollqvinnornai Åhls socken Idervid han föreställde sig att om upptäckter lyckades och trollqvinnorna blefvo brända, så skulle han derför erhålla stor belöning och kanske till sockenskomakare antagas. Härpå grubblade han beständigt, och en natt hade han för djupa tankar icke kunnat somna förr än i soluppgången, men just då fick har en ingifvelse huru trollqvinnorna skulle kunna röjas. Sockenskomakaren fick genast del af denna ingifvelse och han var icke sen att omtala både den och metodens lyckliga resultat, hvarigenom ryktet kringspriddes både att trollqvinnor funnes i socknen och huru de blifvit upptäckta. Eric Johansson vidhöll på tillfrågan hvad han för skomakaren berättat. För att upptäcka trollqvinnorna hade han förskaffat sig en af nio med våda afbrutna knifsoch syluddar smidd knif, vidare ett fyrbladigt väpplingsgräs, — och slutligen några hår af en misstänkt qvinna. Med denna apparat hade han kl. 11 en torsdagsafton efter pingsthelgen 1757 begifvit sig till en vid Kilsby belägen backe kallad Korgbacken, der han inom en i jorden med knifven ritad ring, satte sig på en i jorden neddrifven yxa. Medelst en af de misstänkta qvinnornas tillbjelp hade han derefter snart fått se de öfriga som han misstänkte för trolldom. Han hade äfven samtalat med och blifvit hotad af dem, att i fallhan vågade upptäcka dem, så skulle han genast mista både synoch talförmågan; men af detta grufliga hot förfärades han alls icke, så länge han innehade den ofvan omtalta knifven, fyrväpplingen och håret, som dock förlorade sin undergörande kraft om någon fick se dessa saker. Emedan Eric Johansson hade namngifvit trollqvinnorna — de voro till antalet 12, dels gifta, dels ogifta, några gamla, andra unga — så blefvo de först misstänkta, sedan afskydda, derefter hatade och förföljda af allmogen inom socknen och af de förnämsta bönderna sträpgeligen förbjudna att besöka kyrkan. I Juni månad samma år ankom biskopen — sedermera erkebiskopen — Troilius för att i Ahls pastorat hålla visitation. Pastor, som då anmälte det gängse trollryktet för biskopen, sade sig förgäfves hafva i sina predikningar och i samtal med allmogen uppträdt mot den gängse vantron; icke ens de förståndigaste bland allmogen hade låtit öfvertyga sig. De hade såsom ovedersägliga bevis på trollqvinnornas förbund med djefvulen anfört, att t. ex. hos en af de misstänkta qvinnorna, som var enka och sjelf stod för sin hemmansdel, hade alla getterna fått tvillingar, hvilket åter icke händt i någon af de andra gårdarne det året; i en gård, der hustrun var trollsk, hade det föregående årets skörd blifvit vida rikligare än de andra grannarnes; en flicka, som var fattig, hade på kort tid lyckats göra två unga och rika drängar så pinkära, att de friat till henne, hvilket omöjligt kunnat hända om ej hon hade förtrollat dem, o. s. v. Biskopen talade nu både allvarligt och bevekande till allmogen, men förmådde icke rubba den rådande vantron. — Erie Johansson förekallades också, upprepade sin berättelse, i hvilken dock intet sammanhang fanns; han höll dock strängt i sig. Afven de misstänkta qvinnorna förhördes, bedyrade sig vara oskyldiga till trolldom, och biskopen förklarade inför församlingen, att han alls icke funnit ringaste anledning att dem misstänka, — Biskopen tillsporde qvinnorna om de ville hafva Eric Johansson tilltalad för det att han om dem utspridt ett så grufveligt rykte, men de hade dertill svarat nej, för att ej bereda hans ofärd, utan nöjde sig med om han inför kyrkoherden och församlingen ville återkalla beskyllningen, hvilket han vägrade, och sockenännen strängeligen förbjödo honom att göra 2). Emellertid blefvo de tolf qvinnorna allt mera för trolldom misstänkta inom socknen och vida omkring. En rik bonde dog plötsligen i sin säng, och hans hustru erinrade sig att han samma dag varit så olycklig att på en korsväg möta en af trollqvinnorna, Några af bönderna i socknen förlorade kreatur på skogen, hvilka blefvo såsom bortblåsta (a. v. s. kommo ej till rättan, och för en bonde hade två af hans bästa kor,som om aftonen friska blifvit i fäbuset insatta, om morgonen träffats döda och grufveligt uppblåsta — hvartill allt trollqvinnorna voro vållande. För att göra ett slut på trolldomesväsendet beslöto socknemännen att hos landshöfdingeembetet anklaga de tolf qvinuorna för trolldom och fordra undersökning. Den kunde icke lagligen vägras, ty 1 2 kap. M. B. var då gällande: Hvar som brukar truldom, och skadar annan til kropp eller egendom, och varder med fulla skjäl thertill vunnen; miste lifvet. Får någor död theraf tå skal man steglas och kova halshuggas och i båle brännas. Undersökningen företogs den 17 Augusti 1757 vid urtima ting af extra-ordinarie notarien Pebr Emanuel Eckman. Domaren, nämnden, allmänna aklagaren och hela den talrikt församlade tingsmenigheten täflade att visa sin hätskhet mot de tolf trollpackorna, som utsattes för den ohyggligaste tortyr, hvartill allmogen, som erbjöd sig att hålla vakt öfver de förmenta brottslingarne, villigt biträdde. Det blef nemligen sedermera fullkomligt styrkt, att på de arma qvinnorna sattes handklofvar, hvilka så hårdt tillskrufvades att hud och kött af jernen skadades, att armarne så uppsvullnade att handklof