Aftonbladet – 16 oktober 1868, sida 3

a J hushåll, utan åkerbruket går äfven tillbaka, d , detta genom de minskade ladugårdarne och dessa , svältfödning kommer att lida brist på nödig göd sel, hvärigenom äfven sädesskördarne aftaga, mån som åkrarnes bördighet ej kan underhållas v) Missväxtårens följder låta sålunda länge känn ; sig, och omtänksamme Jandtmän bemöda sig der I före att äfven i nödår underhålla sina ladugårda på bästa sätt. Att de härvid måste se sig om efte fodersurrogater samt använda allt som står den till buds för boskapens framfödning, är klart och I tydligt. Bland dessa fodersurrogater intager ren lafven otvifvelaktigt främsta rummet — ja, de I kan, af hvad förut anförts, till och med anses orät Jatt kalla denna laf för ett fodersurrogat, då der .i verkligheten är ett af naturen oss erbjudet ut I märkt foderämne, som af ålder varit begagnad till föda åt hornboskapen, samt ännu i dag årli gen dertill begagnas i de norra orterna. Att då Janvända denna växt till bränvinsbränning är ytterst oklokt allestädes, der den ej såsom i lappmarker nas fjelltrakter förekommer uti så stora massor att den lemnar tillgång så för bränvinspannan som för ladugårdarnes behof. Öfverallt annorstädes bör, efter vårt förmenande, renlafven uteslutande begagnas såsom ett foderämne, hvilket är af.ovärderligt värde i nödår, och bör då — men ej i vanliga, goda foderår — insamlas till föda åt boskapskreaturen. Renlafven förekommer visserligen allmän i södra och mellersta landets skogstrakter, men ingenstädes der uti så stor myckenhet, att den kan räcka till mera än ett eller annat år till bränvinsbränning. Den bör sålunda sparas till nödåren, så att den då finnes att tillgå till föda åt husdjuren; — och det är så mycket angelägnare att en sådan hushållning med denna foderväxt iakttages, som renlafvens återväxt är mycket långsam; och om man årligen ville begagna den till boskapsfoder, så skulle den äfven på detta sätt snart taga slut, såsom redan inträffat på en och annan egendom, t. ex. på Ähs i Södermanland, der efter missväxtåret 1845 bönder och torpare, som sagde år lärt sig känna renlafvens stora fodervärde, sedan årligen skördat densamma, så att å bemälde egendom nu ej mera finnes något att inhösta af denna växt. Man har sagt och trott, att renlafven skulle återväxa på omkring fem år. Så är icke händelsen. Då den insamlas, vare sig till bränvinsbrännidg eller till boskapsfoder och marken, stenen eller klippan på hvilken den vuxit blottas, så fordras det — efter den erfarenhet man härom vunnit från äldre tider) tolf till femton år, ja måhända längre tid, innan naturen åter hinner bekläda marken eller bergen med renmossa; och klart synes det oss derföre vara, att man under våra vanliga landtbruksförhållanden, uti mellersta och södra delarne af landet, ej kan påräkna årliga skördar af denna så långsamt återväxande lafart. Den synes tvärtom vara af naturen oss anvisad till skörd efter vissa lävgre mellantider, till hjelp i nödåren. Må vi spara honom till dessa, men då använda honom på det sätt, som för oss är vigtigast och nyttigast d.v.s. till boskapsfoder. Så sparad och så använd utgör den städse för landtmannen en dyrbar skatt. den han icke bör afhända sig, utan omsorgsfullt bevara för kommande svåra tider, då annat foder saknas eller finnes uti otillräcklig mängd. Man har i de dagliga tidningarne sett omtaladt, huru man i åtskilliga landsorter nu är ifrigt sysselsatt med insamling af renlaf till bränvinsbränning. Så berättar i början af innevarande September månad Nerikes Allehanda, hurusom 1Q00 rdr om dagen, efter medelberäkuing, under de senaste fjorton dagarne utbetalts från två handelskontor derstädes för upphöp af renmossa till bränvinsbränhbing, och från flera andra orter prisar man den förtjenst som vinnes genom insamling af renmossa eller renlaf för sistbemälde ändamål. Vi kunna ej glädja oss häråt. Vi beklaga tvärtom detta förhållande, som tydligen visar, huru illa landtmannen förstår bedöma hvad i detta hänseende gagnar honom eller ej. Det pris, hvartill renlafven uppköpes till bränvinsbränning, svarar ingalunda mot denna växts värde till boskapsfoder. Begagnad till bränvin lemnar renlafven en drank som till utfodring är alldeles oduglig. På detta sätt får man sålunda af renlafven icke något som kan komma husdjuren till godo — och dock är det deras framfödande som i nödåren är det vigtigaste och det mest bekymmersamma. Oklokt handlar sålunda hvar och en landtman, som insamlar och försäljer — eller låter andra plundra sig på denna mycket värderika växt; och den förlust han dervid gör sträcker sig äfven till hans skogsmarker och dessas produktionsförmåga. Skogsoch berglafvarne samt de mosssor, hvilka tillhöra skogsmarkerna, äro af naturen bestämda att betäcka dessa marker och skydda dem samt trädens rötter från uttorkning. Renlafvens samt alla sistnämnde växters bestämmelse uti naturens stora hushållning är att uppsamla och bevara fuktigheten för skogsvegetationens behof samt att efterhand bilda den mylla, hvaraf skogsmarkerna fruktbargöras. Der lafvar och mossar samt skogsaffallet borttages från marken, der minskas dennas bördighet, och en oklok hushållning medför i detta fall ofelbart i längden skogsmarkens försämring och utmagring. Må vi derföre icke genom ett orätt förfarande störa naturens af Skaparen anordnade. visa hushållning. Må vi i nödåren begagna oss af renlafven och hvilka andra foderämnen som stå oss till buds för framfödandet af busdjuren. Men må vi under de goda åren lemna reniafven i fred att fortväxa och gagna skogen och skogsmarkerna på det sätt naturen afsett; vi skola då derpå göra dubbel vinst, så för bibehållandet af skogsmarkernas bördighet, som för nödårezs behof af tillskott å extra foderänmen, andra än dem vi vanligen begagna. Landtmånnen skall då uti renlafven, som under tiden skyddats och bevarats, ega en ovärderlig skatt att tillgå, då behofvet kräfver dess användande; — och den vinst han gör genom renlafvens begagnande under nödår till boskapsfoder är och blir vida större, än den tillfälliga penninginkomst som kan erhållas genom denna latarts försäljning till bränvinsbränning. ti de norra orterna, der renlafven förekommer stora massor af flera qvadratmils vidd, der må let vara på sin plats att äfven begagna den till pränvinsbränning, ty der kan man näppeligen befara dess utrotning äfven då den användes tillannat än hvartill den hittills gjort tjenst, nemligen ill renarnes föda samt till utfodring af kor och får. Stockholm den 10 September 1868. . J. Arrhenius. ) Se härom Kongl, vetenskapsakademiens handlingar för år 1803 sid. 287. Yun fuinunan PAK ÖL ART MA Ia flavaålao