Aftonbladet – 16 oktober 1868, sida 3

för att aterställa ordning. En undersökning för att upptäcka de brottsliga blef genast anbefalld af regeringen. Renlafven såsom boskapsfoder. Under denna öfverskrift förekommer i det sist utgifna häftet (7:de årgången, n:r 5) af Kongl. Landtbruks-Akademiens tidskrift en uppsats, i högsta grad läsoch tänkvärd såsom allt, som har till författare akademiens sekreterare prof. Arrhenius. Vi meddela denna artikel här in extenso, så mycket hellre, som den -på det mest fullständiga sätt påvisar icke allenast den i värt land så ymnigt förekommande renlafvens gagnbarhet såsom födoämne, utan äfven den särdeles vigtiga roll den spelar i naturens hushållning och af hvad betydelse den följaktligen blir för skogens trefnad, fortkomst och möjlighet i vårt land. Må man noga beakta detta, må man tänka sig, att om lafven i sitt egentliga hemland deruppe i höga norden behöfver manga, mån ga år att återväxa, den skall erfordra ännu flera ju längre ned mot söder den ännu förekommer, och att i den mån man blottar jorden från dess naturliga betäckning, från medlet att åt densamma och åt en bögre växtlighet befordra bildningen af mylla och bibehållande af fuktighet, i den mån handlar man som den okloke huskållaren, som lefver blott för dagen och fikar att fylla dess behof, ej tänker på framtiden, ej på efterkommande. Uppsatsen lyder som följer: Under innevarande år, då foderbrist på flera orter kommer att utgöra ett stort hinder för framfödandet af ladugårdarne, måste man se sig om efter allt, som kan användas till boskapsfoder. Renlafven, som allmänt och ymnigt förekommer icke alienast uti de norra orterna, utan äfven uti icke obetydliga massor finnes inom skogsoch bergstrakterna uti medlersta och södra Sverge, ämpar sig af alla fodersurrogater bäst att uti den handen varande fodernöden tillgripa för afande af de förluster, som alltid efter ett missixtår drabba landtmannen, synnerligast då ängarne och foderskördarne å de odlade fälten felslagit eller blifvit under medelmåttan. Att begagna renlafven till boskapsfoder är icke något nytt. Det är mera än väl kändt, hurusom denna laf utgör grundvilkoret för Lapparnes hela hushållning, samt att rennjordarne hemta vill största delen sin föda af denna lafart. För renarne är denna växt sålunda en naturlig föda; och fåkreaturen samt fåren kunna lätt vänjas att förtära renlafven, af hvilken de må väl, taga hull och lemna en god afkastning. Nybyggarne uti lappmarkerna insamla ock årligen renlafven, som de bogagna till vinterföda åt deras boskap; och i de odlade trakterna uti de norra länen är det icke ovanligt att man, äfven under goda år, insamlar betydliga qvantiteter renlaf till boskapsfoder, ty man har sig af erfarenheten nogsamt bekant det stora fodervärde denna laf har samt huru man med densamma kan hjelpa sig fram med boskaens framfödning äfven utan hö, ja utan allt stråfoder om man har tillgång på renlaf och löf, eller ock med en ringare mängd Stråfoder i förening med nyssnämnda båda foderslag. Vi vilja härpi änföra endast ett par exempel. Uti Kopparbergs län, der renlafven förekommer ymnigt och med yppig växt på der befintliga vidsträckta myrmarker, brukar man allmänneligen hvarje år insamla tre till fyra höskrindor renlaf för hvarje ko, som skall vinterfödas; och om genom tidigare inträffad nederbörd på höstarna myrarna eller kärren komma under vatten samt tillfrysa, så att renlafven ej kan åtkommas, så räknar man detta såsom en olycka, lika stor som om man skördat under året missväxt på hö. Följden blip nemligen densamma — brist på foder åt kreaturen. Flerestädes uti andra delar af landet har renlafven äfven med bästa framgång begagnats till hoskapsfoder. Så läses härom i Örebro läns Hushållningssällskaps qvartalsskrift, tredje häftet för 1868; sid. 53 följande: Uti hårda Ar har renlafven i stora partier insamlats och användts till boskapsfoder. Utlakad (eller blött i vatten) och såsom sörp med oljekakor och säd gitven korna, har den blifvit med begärlighet af em förtärd, sedan första motviljan och obekantskapen med den ovanliga kosten blifvit öfyervunnen. Detta fodermedel har i synnerhet haft ett särdeles fördelaktigt inflytande på mjölkens gräddhalt och gräddans smak under vinterfodringen. Vi se sålunda att renlafven är af erfarenheten känd såsom ett godt och kraftigt foder, sedan kreaturer. dervid blifvit vanda. Den förtjenar ock allt det beröm, allt det förtroende den uti detta hänseende tillvunnit sig. Kemiska analysen årenlafven utvisar, efter de uppgifter vi härom erhållit af professorn, d:r Alex. Miller, följande sammansättning : Protein 2,64 procent. Fett ... 336 Kolhydrater och Cellulosa 85438 — Aska 1,05 Vatte: 9ja2 Den praktiska erfaren a har äfven, såsom ofvan nämnts, nogsamt ådagalagt renlafvens stora värde synnerligast såsom foder åt mjölkkor, som vid utfodring med renlaf lemna en både ymnig samt en mycket fet, gräddrik mjölk. Allestädes, der man begagnat sig af denna iaf till boskapens utfodring, har man kommit till synnerligen goda resultater; och det är af denna orsak, som vi förut uti en liten skrift: Om husdjurens utfodring i missväxtårs sökt fösta allmänhetens uppmärksawhet på den stora vigten af denna lafart såsom boskapsfoder, under önskan att den, på detta sätt använd, skulle i väsentlig mån kunna medverka till lindrande af den foderbrist, som under nästa vinter, dessvärre, är att emotse på så många orter inom vårt land. i Man kan tryggt säga att renlafven, som är den yttersta nordens vigtigaste foderväxt, är för norra och mellersta Sverge i allmänhet, ja för vårt lands samtlige skogstrakter af största betydenhet, såsom hjelpmedel för landtmannen att framföda boskapskreaturen under missväxtår, och vi äro fullt öfvertygade om, att den landtman, som på sina egor har uti någon större mängd renlaf, icke kan använda honom lämpligare eller på ett förmånligare sätt, än då han vid inträffande missväxtår tillgodogör sig denna lafart, såsom foderväxt — samt att han deremellan bör skona eller spara densamma, för att framdeles åter i nödens tid ej blifva i afsaknad af det understöd och den bjelp, som naturen anvisat honom just uti denna växt. Af det föregående finner läsaren nogsamt, att vi anse den landtbrukare handla bklokt, som för en ringa penning afyttrar Sitt förråd af renlaf till bränvinsbränning, i stället för att använda den till utfodring af boskapen. Vi grunda denna vår åsigt på följande skäl. Husdjuren utgöra i allmänhet landtmannens dyrbaraste lösegendvrs, och kan han ej behå la denna samt såsom sig vederbör framföda densamma, så! fär han icke endast i mistning om de inkomster an skulle hemta af sin ladugård och det understöd han af densamma bör erhålla för sitt ecet