STOCKHOLM den 15 Okt, Revolutionen i Spanien är lyckligt fulländad. Den sista gren af bourbonska huset, som ännu innehade en tron, har blifvit ohjelp ligt störtad. Ingenstädes, icke en gång i Neapel, har denna slägt utöfvat ett förderfligare inflytande än i Spanien. Vid slutet af det 17:de århundradet mottog den dettå land, rikt, starkt och mäktigt. Den har gjort allt hvad i dess förmåga stått för att utarma och förnedra det, hämma dess civilisationsutveckling och nedsätta dess betydenhet i Europa. Alla monarkerna af detta hus, från och med Pbilip I till och med Isabella II — med undantag blott af Carl II — ha varit usla regenter samt lumpna, lastfulla och förhatliga personligheter. De stora tilldragelserna på den iberiska halfön och det sätt, hvarpå förhållandena der utveckla sig, innebära glädjande vittnesbörd derom, att trots alla de reaktionära sträfvanden, som på det ena och andra hållet synts ligga hinder i vägen för utbildandet af en verklig folkrätt och ett varaktigt rättstillstånd i Europa, folkfrihetens sak i det störa hela taget på senaste tiden gjort stora framsteg. Isabella II trodde sig nu fullkomligt säker på tronen, sedan hon qväft tryckfriheten, sadan hon beredt prester och jesuiter fritt spelrum att slå folket i andliga bojor, sedan hon ur armbbefälet bortrensat alla personer, på hvilkas blinda trohet hon icke ansett sig kunna lita och sedan hon låtit skjuta, hänga, deportera eller förjaga alla framstående personer af liberala tänkesätt. Emellertid behöfdes det blott några få dagar, för att låta alla tyranniets inbillade bålverk ramla såsom korthus och förmå både den blodbesudlade drottningen och hennes favoriter och förnämsta redskap att anträda en neslig flykt ur landet, utan att ens ha gjort ett allvarligt försök att hålla sig uppe. Och hvad intryck har denna plötsliga och åtminstone för ögonblicket oförmodade omhvälfning gjort i Europa? Alltid förut, när en revolution utbröt i något europeiskt land, väckte den, äfven om den var aldrig så naturlig och af ett folks sjelfupphållelsedrift nödvändigt framkallad, det största oro inom kabivetttria Och i de konservativa kretsarne och framkallade panisk förskräckelse inom. den europeiska affärsverldeh, Nu hör man ingenstädes talås om några försigtighetsmåt:, som europeiska regeringar vidtaga med anledning at händelserna i Spanien och till och. med de officiösa franska blad, som under de senaste åren tagit parti för Tsabellas våldsgerningar och usla regering, framställa nu varje tanke på en intervention såsom en löjlighet, Ingen europeisk regering Har till följd af revolutionen ansett sic föranlåten att hemkalla sitt i Madrid atkretdileråae sändebod: Regeringarne erkänna tyst folkens sjelfbestämningsrätt, revolutionens rätt. Ganska betecknande är det ock, att nu för första gängen en revolution framkallat en hausse på e europeiska börserna. Man inser att en så reaktionär och förblindad regering, som Isabeilas, är ett större ondt, innebir en störta fara för de europeiska intresselia, än en liastigt öfvergaende revolutionär omhvälfning. Och huru böjd man än är att skänka sina sympatier åt den fallna storheten, så kan man på intet håll spåra något deltagande för denna drottning, som gjort sig så väl och så grundligt förtjent af sitt olycksöde. Iennes s. k. protest, detta om det löjligaste högmod. och det vidrigaste hyckleri vittnande papper, hvarmed hon trott sig bemöta revolutionens stora faktum, har derföre öfverallt framkallat blott medömkans löje. . Ett annat glädionde tecken är den hofsamhet och kärlek för ordningen, som spanska folket ådagalagt under den stora omhvälfningen. Det skulle varit, om icke förlåtligt, atminstone mycket förklarligt, om folket, då det kände bojorna brista och falla af, i någon mån utkräft blodshämnd för de gräsliga missgerningar, som Isabella och hennes kreatur på senare tiden utöfvat. Men ingenstädes har detta skett. Man erfar de mest rörande prof på det ädelmod, hvarmed de revolutionära juntorna afstått från och förhindrat utkräfvandet af hämnd på absolutismens redskap. Folket har nöjt sig med att sönderkrossa och trampa under fötterna bilderna af denna drottning, som styrt det land, hvilket hon i sin protest cyniskt kallar sitt älskade fädernesland, med äkta ryskt barbari och den vildaste sydländska liderlighet. De framstående personerna inom alla partier räcka hvarandra handen, för att upprätta laglig ordning och för att bereda folkviljan ostördt tillfälle att uttala sig öfver landets blifvande öde. Några af de mera hetlefrade radikalerna i Frankrike och annorstädes tycka redan, att det går alldeles för stilla och beskedligt tillväga i Spanien, att den provisoriska regeringen är alltför overksam, då den icke vidtager en hop stora revolutionära åtgärder, hvilka de konstituerande cortes sedermera kunde få bekräfta. Vi tro, att de ledande personerna i Spanien i detta hänseende förfara rätt och klokt. De vilja verkligen göra gällande folkets sjelfbestämningsrätt, den allmänna omröstning, som Napoleon III proklamerat såsom srundval för regeringsmakten och hvilken han sjelf begagnat sig af, ehuru på ett förtalskadt och förvrängdt sätt. Franska kejsaren blir i detta fall tagen på orden, på att håll, der han måhända minst hade väntat det. Den enda större regeringsåtgärd, som af len provisoriska styrelsen blifvit vidtagen, är jesuiternas fördrifvande ur landet. Detta var en nödvändighet, för att genast förecomma deras reaktionära stämplingar, och lermed är äfven otvetydigt angifvet att, ra man än må komma att besluta om tyrelsesättet, Spanien dock aldrig skall böja in nacke under presttyranniets ok. Det är alldeles omöjligt att af tidningswotiserna och korrespondenserna från Spanien RR RE SS er den helt och hållet är maktlös. Madame