Aftonbladet – 15 oktober 1868, sida 2

hans hjerta kunde känna. Jag skall dö son en bedragare! sade han oupphörligt till mig Jag skall dö utan att ha betalt min skuld b Vet ni, miss Courtenay, när jag tänker pi denne man med hans fina hederskänsla, och på de tusental som skoja och bedraga änn 1 dödens käftar, känner jag en sorg och et medlidande, starkare än jag kan beskrifva Jag säger äfven att somliga skola vara sö rena och andra sä smutsiga; att af mynt som alla , äro slagna af samma gudomliga hand, somliga skola vara så gedigna och andra så ihåliga. Han talade allvarligt och sorgset, med ena handen hvilande på balustraden, medan den andra höll den gamla ljusstaken, som han hade tagit med sig från Nanettes kammare. Det nöje, som han sålunda hade af att meddela sina flyktiga tankar åt Dora, kom honom att glömma att han uppehöll henne. Det var icke första gången han hade märkt att han gerna hade henne till åhörare, att han tyckte om att tänka högt, medan hon var närvarande. Hon sade nu med en allvarlig blick: Men väfvaren fick tröst innan han dog. Ni betalte hans skuld, mr Templemore! Huru vet ni det?, frågade han med en lätt rodnad. Jag vet det inte — jag gissade det endast. Nå ja, det gjorde jag, miss Courtenay, fortfor han och lyste henne utför trappan; ned femton pund befriade jag denne man än känslan af vanära; men det gick honom hära att han skulle behöfva taga emot dem. Den stackars karlen längtade ar hela sin själ att betala mig; från denna bitterhet kunde jag inte rädda honom, ser ni. Dora svarade icke. De hade kommit till oten af trappan och gingo tigande ut på gatan, der de skildes från hvarandra. Döra