Aftonbladet – 13 oktober 1868, sida 3

I dehjeltinna, som lemnar vårt hjerta kallt oc strider mot vårt förstånd. Mycket skull kunna läggas till dessa antydningar; me det redan anlitade utrymmet nödgar oss ti inskränkning, i det vi också hoppas, att styc Iket sjelf i många fall utgör sin egen bäst Tutläggning. . Utrörandet af detta stycke är en ny tri lumf för vår förnämsta dramatiska scen oci det mest slående bevis för sanningen af de sats, vi länge drifvit, att nemligen sysselsätt ningen med större uppgifter af väsentligt an nan karakter än dem det franska drama lemnar skådespelarne till lösning, skall högs fördelaktigt verka på deras utbildning, genon att för dem sjelfva uppdaga nya resurser ho deras konst och öfverhufvud ge deras bemödanden en ny, uppfriskande riktning. Et af de vigtigaste momenten i denna bevisning utgör fru Almlöfs framställning af Carolinå von der Strass, hvilken skapelse ådagalägge den kraft och eld, af hvilka denna förträffligs skådespelerska är i besittning, och dem henneg hittills utförda roller gifvit henne mindre tillfälle att framte. Hennes spel vittnar från början till slut om den fullaste förtrolighet med uppgiftens svårigheter och fullkomligt herravälde öfver dem. Också äl hennes framgång glänsande. Den som näst fru von der Strass har att uppbära styckets positiva innehåll, statssekreteraren Ferdinand, eger i hr Fredriksson en framställare af värdigaste slag. Den beslöjade kraft, hvarmed han nppträder ända till det stora utbrottet i tredje akten, är isynnerhet förtjent af lifligt erkännande, icke blott för den konst om hvilken den vittnar, utan framförallt för den förträffliga belysning den ger karakteren. Ferdinands tvekan att bryta med det samhälle, han tjenar, får just på det sättet sitt bästa Ock lika utmärkt synes han oss i senare afdelving, der han endast är den eidige, ädelt handlande och tänkande unge mannen. Minona, Hertha, Gottfried, som tillhöra samma sida som föregående, äro visserligen, som vi nyss anmärkte, något tangerade af tyskeri, men i alla fall sunda och vackra skapelser. Minonas svärmeri finner i fröken Nerman en förtjent framställarinna, om hon blott ville något mildra den larmoyanta ton, i hvilken hon mot slutet faller. Fröken Lindqvist och hr Hartman ge särdeles anslående bilder af sina föröfrigt mindre betydande roller. Fru Kristina, sina söners moder, okunnig, rättfram och varmhjertad, eger en ganska förtjent framställarinva i fru Wennbom, liksom den för den fabricerade opinionen sig böjande Mack klart tecknas af hr Norrby. Regeringsmakten har en särdeles värdig och aristokratiskt ädel uppbärare i hr N. W. Almlöf (Julian von Zech), och hans bror generalen och dennes dotter, den högre samhällsklassens representanter, ha genom hr Hansson och fröken Dahlqvists framställniog fått en betydelse, som de i stycket sjelf synas sakna. De mest underordnade rollerna, Lehmann och Leopold, försummas ej heller af sina innehafvare, hrr Calmen och Dörum. De olika representanterna af förtalet förtjena äfven erkännande. Hr K. Almlöfs Fischer är en af denne utmärkte karakterskådespelares bästa. prestationer, genom det lugn och den måtta. han ger sin framställning, som utan den skulle förlora i illusion. Nu framstår Fischer lifslefvande som den såväl af böjels som pligt förtalande och allt till det värsta uttydande embetsmannen, som anser statens hela väl hvila på sina skuldror, och som af personliga hänsyn låter leda sig i sitt sorgliga värf. Baronen, hvars karakter af författaren ej fått all den belysning den kräft, framstäles otadligt af hr Lagerqvist, som dock ej förmått utfylla de luckor, författaren lemnat; och hrr Hedins och Nyforss Soda och Pranger äro ganska roande och ganska sanna typer. Samspelet är utan undantag utmärkt, och såväl härigenom som i följd af det sätt, hvarpå rollerna uppbäras, kan, såsom vi ofvan sade, styckets återgifvande i sin helhet betecknas som en af Dramatiska teaterns vackraste segrar och i flera hänseenden som ett högst märkligt tidens tecken. Att stycket länge kommer att bibehålla sig på var repertoir, ir hos oss lika mycket en visshet som en örhoppning. Dylika arbeten bilda länkar i n klassisk skådespelsuppsättning.