Aftonbladet – 13 oktober 1868, sida 3

PT — hn SV vara blott von Brucks historia, som väcker I medlidande, icke blott den nedrige statslige angifvaren Fischer som drabbas at föraktet. I stycket måste således finnas något annat, något af allmänt menskligt intresse, som vinner vår uppmärksamhet, som drar oss till sig Man har talat om utfallen mot skandalpressen såsom den egentliga orsaken tlllstyckets omtyckthet i Stockholm. Vi förneka bestämdt detta påståendes giltighet: det är, det måste vara något helt annat som lockar värmen till vårt hjerta och elden till vårt öga, än dessa visserligen väl sagda och tänkta yttranden om det usla smädeskrifveriet, af hvilka man på vissa håll synbarligen känt sig temligen skarpt träffad. Det är det allmänfattliga ämnet, detta förtal, af hvilket enhvar bland oss lidit eller lider i samlefnaden, som utgör styckets inom hvarje bröst återklingande grundton, och det är den sedliga entusiasm, de sannt manliga tänkesätt, med hvilka författaren gått till verket, som rycka oss med sig, som gifva det sitt egentliga värde. För dem, som icke någon gång känt åtminstone en flägt af dessa höga makter, skulle det vara fåfängt att söka utveckla, hurusom just i denna hjertpunkt skilnaden ligger mellan Laubes stycke och Seribes Förtalet, med hvilken komedi såväl han sjelt som andra sammanställt Onda tungor. Det är detta Laube något naivt antyder med sitt yttrande, att Scribes stycke är rikt på finheter; men icke n0g saftigt på vår scen, och att det icke är tillräckligt starkt för vår (tyska) publik. Scribe har utan tvifvel skrifvit ett ganska smakfullt, pikant och genom öfverraskande vändningar underhållande skådespel; men värma oss förmår han knappast, trots flere aktningsbjudande försök. Den saken har han öfverlemnat åt skådespelarne; och dessutom har han, just i följd af sin uteslutande förståndsmessighet, begått ett estetiskt grundfel, då han framställt sin hjelte, Raimond, som i det nela oätkomlig för förtalet, emedan han sjelf ej lider deraf, och ålunda ej på långt när uttömt ämnet. Det är detta Laube velat göra, genom att uppvisa allt det djupt förkastliga, det samvetslöst nedriga och olycksbringande som ligger i förtalet, och resultatet af hans lifserfarenhet och hans dramatiska kombinationsförmåga föreligger i det stycke, hvarmed vi här sysselsätta oss. Omnämnandet af Scribe och hans komedi leder oss öfver till frågan om Onda tungors halt och värde som konstverk, ehuru det vid detta och dylika stycken faller sig alldeles naturligt, att sätta henne i andra rummet. Klart är emellertid, att, hur stor betydelse man än må tillskrifva ett dramatiskt arbetes sedliga hållning och kraft att återspegla sin samtid i någon af dess vigtigare facer, måste fordringarna på detsamma ur konstvärlig synpunkt ingalunda släppas ur sigte. Snarare böra de skärpas i fråga om stycken af det höga och ärliga syfte som det förevarande. Emellertid tro vi att det äfven i det hänseendet fullt uthärdar en rättvis och af formella spetstundigheter och småaktiga hänsyn oförvillad granskning. Med stor lätthet har författaren förstått anordna det rika ämnet -på ett både omvexlande och öfverskådligt sätt; och hans förmåga att låta de klart fattade och förträffligt individualiserade tyerna för förtalets flere sidor ingripa i handingen och föra den mot sin upplösning;hans skickligt afvägda framställning af de olika samhällsåsigternas relativa berättigande och öfverhufvud den stränga dramatiska rättvisa han efter bästa förstånd utöfvar mot alla, allt detta är egenskaper, som vittna mer än godt om hans smak, hans sans och hans manliga åskådningssätt. Det är också temligen påtagligt, att ingen aktualitet, hur handgriplig som helst, ingen sedlig värme, vore den än så glödande, ej ens någon aldrig så rafflande skandal, skulle i vår tid kunna bereda framgång, och en sådan framgång, åt ett stycke i saknad af eller med endast måttliga egenskaper som diktverk. Många fel och brister vidlåda ännu vår tids allmänna smak; men en sådan naivete som fordras för att taga ett dramatiskt arbete till godo, blott derför att det gisslar den eller den lasten eller samhällslytet, utan afseende på sättet, den — finnes knappt mer till. Mycket skulle kunna sägas, såväl om styckets fel som om dess förtjenster, ur estetisk synpunkt: ämnet är verkligen ett både af de rikaste och mest intressanta, Vi inskränka oss dock till några få anmärkningar. Det är redan sagdt (af Laube sjelf) och flerfaldt upprepadt, att stycket har sin höjdpunkt i andra akten, men mattas i tredje och fjerde, ett påstående som dock skulle kunna bestridas; vidare att upplösningen, ej obetydligti anad allt från tredje aktens slut, tillföres utifrån genom ett kungligt maktspråk, och den invändningen torde utan tvifvel vara den svåraste; slutligen att kärleksförhållandena äro skildrade i en väl svag belysning, och! att vissa af karsktererna väl mycket påminna om gängse tyska typer. Den förra! invändningen, gjord från tysk sida, vittnar om en föra!drad åsigt äf det oundgängligal behofvet af kärleksintriger för dramat, den senar6 åter synes oss deivis berättigad, från allmän ståndpunkt. Ty att Minona, den tyska flickan, och Kristina, den tyska modren, egentligen äro gengångare från försvunna torftigare dagar, torde väl knoappt kunna nekas. Afven den unge Gottfried har fått en släng af denna echtdeutsche Biederkeit, som smakar väl föråldrad. Lyckligtvis vidlåder detta fel ej någon af de väsentligare karaktererna. Det skulle föröfrigt vara både öfverflödigt och tröttande för läsaren att numera i enskildheter genomgå dessa samtliga; vi få nöja oss med det allmänna omdömet, att de äro lifskraftigt och åskådligt återgifna, och att irdeles representanterna för förtalet med örträffig skärpa framhålla hela föraktligheten hos detsamma, från hvilken sida det än ses. Särskildt polisrådet Fischer, den på embetets vägnar belackande statsangifvaren, är en klart och konseqvent tecknad typ, som dessutom blifvit så allmängiltigt, hållen, att han visst ej är inskränkt till Österrike, äfven om han annorstädes uppträder under något förändrade former. Styckets hjeltinna, fru von der Strass, är utan fråga en af den senaste dramatikens förnämsta skapelser, ej blott genom sin nyhet och sin i de finaste enskildheter följdriktiga teckning, utan framför allt såsom bärare af en hög sedlig ide, förtalets slutliga oförmåga att svärta och ölja sanningen. Synnerlig uppmärksamhet jenar författarens sans i denna karakters hållning, i det han uppvisar säväl dess svaga