Aftonbladet – 13 oktober 1868, sida 3

TEATER. Dramatiska teatern: Onda tungor, skådespel i 5 akter af H. Laube. IL. Det är icke på en gång, genom något raskt kast, som Heinrich Laube, trots sin egen försäkran, hunnit den höjd som dramatiker, hvilken han intar genom det nu hos oss gifna och allmänt omtyckta stycket Onda tungor. En lång författarebana, beSe redan på 1830-talet under das junge eutschlands fana och sedan afbrutet fortsatt med stigande framgång och växande fulländning, och särskilt ett vidsträckt och flitigt studium af dramats och scenens fordringar, hvilket han som artistisk direktör vid Wiens förnämsta teater under nära tjugu år haft tillfälle att göra, ha fört honom till hans nuvarande ståndpunkt. Afven för vår publik ha prof af hans föregående dramaturgi varit tillgängliga, i det dels Kongl. Teatern, dels den Mindre under hr Stjernströms tid gifvit de erkändt bästa af hans alster af detta slag: En familjehemlighet (Rococo) (1847), Grefve Essex, sorgespel på vers, (1857) och Cato von Eisen (1859). Alla dessa mottogos dock öfverhufvud temligen likgiltigt, hvilket var helt naturligt under ett tidskifte, då ingenting annat än fransk dramatik begreps och värderades af det stora flertalet. Att nu hans Onda tungor haft en så förvånande framgång bevisar visserligen mycket, men först och främst det, att den teaterbesökande allmänheten förmår sätta sig in i den särskilta riktning, den tyska, som dettå stycke utan tvifyel representerar, och att sålunda första vilkoret för en flersidig utveckling af publikens fordringar på dramat och våra skådespelares förmågor, samt för en kraftig väckelse till vår egen uppspirande dramatik verkligen och omisskänneligen förefinnes. I den redogörelse af Laube sjelf för styckets uppkomst och tidigaste öden, hvilken vi i vår förra uppsats meddelade, lägger författaren! mycken vigt dervid, att det hvilar på aktualitetens, grundval, utan att derför slafviskt kopiera verkligheten; och han anser det derigenom vara ett liffullt drama. För f. d. senromantikern och öfverhufvud för en tysk åskådning kan måhända detta förhållande framstå som något nytt och genom den vunna framgången förvånande; för den åter, som följt med de nyare nordiska och franska litteraturernas utveckling och de inom dem senast företagna estetiska forskningarna, är det blott ett ytterligare. bevis för den obestridliga sanningen hos den realistiska prinecipen inom diktens verld, eller rättmätigheten af vår fordran på diktens innerliga och fullständiga vexelverkan med det henne omgifvande lifvet. Att denna sanning ej för än nu uttalats något så när klart af en tysk dramaturg, kan visserligen anses beklagligt: men man får trösta sig med, att dess tilllämpping. i gR egt rum långt förut. öm j mött det bestämda mtävelintle d