Aftonbladet – 13 oktober 1868, sida 2

delse lemnas åt indicii-bevisningen, det i intet fall må åt domarens godtycke öfverlemnas att sjelf tillskapa andra reglor för pröfvande af bevisningens verkan, utan vår kriminalprocess i detta afseende reformeras — en reform, hvilken af den nya strafflagens införande torde i hufvudsakliga delar vara högeligen påkallad — och att vi således äfven i detta stycke snart måtte komma att: gå jemna steg med civilisationen i andra europeiska länder. Deremot hafva dessa yrkanden ej för afsigt att utesluta de säkerhetsmått, hvilka staten är förpligtad att vidtaga såsom en polisanordning för att förekomma sannolika våldsgerningar af ett dåligt subjekt. Vid valet af dylika säkerhetsmedel får dock ingalunda afses beskaffenheten och storleken af det straff, hvartill den misstänkte skulle blifvit fälld, om bevisningen mot honom varit fullständig, utan endast beskaffenheten och storleken af den fara, hvarmed den misstänkte, genom hvad mot honom förekommit, må anses hota den allmänna säkerheten. Det grundligaste medlet vore visserligen att låta honom lefvande begrafvas i ett fängelse för sin återstående lifstid. Men då man måste erkänna, att ett slikt våld vore med rättvisans fordritgar oförenligt, blir det nödigt att se sig om efter mildare utvägar, och i detta hänseende gifves oss fingervisning i många främmande länders lagar, genom den rättsinstitution, som der benämnes: ställande under polisuppsigt, hvarpå vi i det föregående anfört exempel. Att denna likväl kan motverka sitt ändamål, om den användes der den ej behöfves, eller om den går längre än behofvet nödvändigt kräfver, torde vara öfverflödigt att erinra. Ytterligare påpekas i hr N:s åberopade artikel ej mindre tvetydigheten af uttrycket grofva brott 3), i afseende på hvilka insättande på bekännelse är hos oss tillåten, än ock en sådan tortyrs oförenlighet med vår grundlag (16 Reg. F-.). Till sist heter det: Att den reform, som vi här närmast afse, skall äfven i vårt fädernesland blifva verkställd, derom hysa vi icke ett ögonblicks tvifvel, ty den hvilar på gröndsatser, som äro att räkna till de för menskligheten dyrbara sanningar, hvilka förr eller senare måste erkännas, hvilka bana sig väg, oaktadt allt det motstånd, som uppställes än af oförmåga att uppfatta och uppskatta dem, än af en i sig aktningsvärd, men för långt drifven betänksamhet i fråga om rätta tiden för deras tillämpning i ett visst land med sina egendomliga förhållanden, än af vidhängsenhet vid ett i någon mån fyndigt, men ihåligt formväsende, hvilket för dagen tilläfventyrs mäktar göra sig gällande som jurisprodens. Vetenskapen har i andra lähder icke försummat att utreda och framhålla de ifrågavarande allmängiltiga grundsatserna med deras nödvändiga logiska konseqvenser: och det är genom vetenskapen dessa och dylika sanningar, framställda i sitt rätta ljus ingå i hvad man kallar det allmänna rättsmedvetandet, -— detta griper dem ingalunde ur luften.n 4) — Denna förutsägelse har till en del gått : fallbordan. Vi hafva haft att glädja oss å riksdagens beslut om utplånande af det en: tortyrstadgandet ur vår lag (det i 17 kap 37 : Rättegångsbalken förekommande), oci då högsta domstolen enhälligt tillstyrkt sanktion å detta beslut, torde en sådan snar kunna emotses. Måtte den andra så beskaf. fade lagbestämmelsen (i 1803 års K. B.) vic nästa Msdag gå samma väg, äfven om ing: nya stadganden angående indiciibevisninger då hinna till stånd, ty i ett oskiljaktigt sam manhang står en sådan lagförbättring inga Ilunda med den sista tortyr-qvarlefvans bort sopande. — . I Så långt hr Naumann. För vår del in Istämma vi af alit hjerta i den önskan har luttalat och våga hysa den förhoppning, at saken ofördröjligen skall behjertas af riks dagen samt att den första legislaturperiode; under vårt nya representationsskick icke skal gå till ända utan att folkets representatioi gjort hvad på den ankommer, för att få det sista qvarlefvan af tortyren utplånad u Sverges rikes lag. QaAdan 17 Ma