Aftonbladet – 12 oktober 1868, sida 2

att kyrkomötets makt inskränkes till ett veto; f ty äfven med förutsättning af en på dettall sätt inskränkt makt måste i förekommande ! fall gränsen uppdragas mellan det borgerliga! och det kyrkliga, så framt icke rösältatetc skall bli, att kyrkomötet genom sitt veto li skall kunna förhindra genomdrifvandet af enl: åtgärd, som icke uteslutande är af kyrklig! natur. Det tyckes för öfrigt också bli ettls mera passande förhållande mellan kyrkomö-t tet och nationalrepresentationen, om saken! ordnas på det af komiten föreslagna sättet, än om den ordnas så som i Sverge skett, emedan det förefaller rimligare, att kyrkomötets beslut i vissa fall bli bercende af nationalförsamlingens bifall, än att de beslut, ?! som äro fattade af nationalförsamlingen och sanktionerade af konungen, skulle kunna gö: ras om intet derigenom, att kyrkomötet vägrar sitt samtycke. Jag har här framhållit de väsentligaste punkterna i det påtänkta kyrkomötets organisation och verksamhet samt en del af de allmänna grundtankar, från hvilka komiten har utgått, och måste nu fråga mina läsare: Hvilket intryck mottager man af detta? Hvilka utsigter kan en sådan plan ha att: bli realiserad? I Norge skall svaret säkerligen från det stora flertalet. låta sålunda: Antingen vilja vi ha en radikal reform, en fullständig skilsmessa mellan stat och kyrka, eller ocksåj måste allt väsentligen bl så, som det är. Allraminst vänta vi något godt af ett kon-J kordatsystem med ett oberoende presterskap sådant som det, hvilket här föreslås OSS. Den princip, som ligger till grund för det puvarande ordnandet i Norge af förhållandet mellan kyrka och stat, är det sk. kollegialsystemet; likasom den verldsliga konungamakten är grundad på folksuveräniteten, så är det den stora kyrkoförsamlingens uppdrag, hvarpå den konungen tillerkända andliga suprematien stöder sig, Grundlagen fordrar, att konungen skall icke blott bekänna sig till den evangelisk-lutherska religionen, utan äfven vhaandhave og beskytte den. Den tillägger honom makt att anordne al offentlig Kirkeog Gudstjeneste, alle Möder og Forsamlinger om Religionssager, samt paase, at Religionens offentlige Livrere fölge de dem foreskrefne Normer,. Andra föremål än dessa rent rituella höra deremöt under den allmänna lagstiftningsmakten, t. ex. stadgandet af trosnormer, bestämmandet af den presterliga embetsförgreningen i dess helhet, presters ställning o. s. v. Det ligger således uppenbart i grundlagens plan en sammansmältning af kyrka och stat, och i denna sammansmältning, mena många, bör man i religionens väl förstådda intresse från alla sidor vakta sig för att ingripa störande. Jag läste just för några dagar sedan ett mycket allvarsamt inkast mot kyrkokomitens förslag i det Grundtvigianska partiets organ här i landet ett inkast, i hvilket säkerligen de allraflesta skola instämma, om icke hvad premisserna, så åtminstone hvad konklusionen angår, Det 57-väl säkert, ytttar tidningen, att VA hög grad behöfva några förändringar. I Men dessa böra enligt vårt förmenande gå jut på att lösa onaturliga och orimliga band Isamt att underlätta tillfället för personer, som vilja höra ordet, att erhålla prester och lärare efter sin önskan. Skola vi ha en I kyrkoförfattning, så måste vi sannerligen, om Istatskyrkan skall kunna stå i längden öch lett församlingslif röra och utveckla sig i denIsamma, få en på helt annat sätt fri författ-Ining än den med kyrkomötet, der presterskapet nödvändigt mäste få makten, och hvarest efter all sannolikhet den rådande riktningen i fakulteten skall angifva tonen j b och bestämma hvad som må läras och icke läras oss. Vi hysa väl det hoppet, att NorIges storthing ingalunda skall låta beröfva Isig någon del af sin makt, så att det skulle I vilja se en lagstiftande makt n:r 2 vid sin sida; vi hoppas, att det skall gå med förslaI get om kyrkomöte, som det hittills gått med ;Idet om församlingsråd. Men onekligen skall i Idet blott då i längden gå väl, om ögonen löppnas för det verkliga förhållandet mellan I Kristi församling och en statskyrka och man lär sig inse, att den sistnämnda såsom en I borgerlig inrättning nödvändigt måste få sina lagar från statens enda lagstiftande makt, samt att herrens församling med den af honom sjelf gifna författningen skall trifvas allra bäst i en folkkyrka, hvars lagar tillåta Iden största möjliga fria rörelse, på samma Igång de värna och upprätthålla all önsklig nordning och yttre form., ) Här har man:den egentliga orsaken till, tlatt så många hysa misstroende till kyrkoI mötet; man är rädd för, att intörandet af Idetta, långt ifrån att vara ett framsteg, skulle bli signalen till, att den presterliga konservatismen rätt finge uttala sig och komma till styret. Under rubriken Fördraget om 30,000 spaniorer meddelar en korrespondent i Rom fr fi Lats TA TAL Pp me HH so mc