nom, trots sin rikedom som hade kommit för sent. Hon förlät honom af allt sitt hjerta och i ett enda ögonblick både det förflutna och det närvarande. Hon förlät hopom och lömde, åtminstone för en stund, att hon älskade honom och hvad hon med så mycken bitterhet hade känt i det första ögonblicket — att då döktor Richard icke hade friat till den fattiga flickan, skulle mr Templemore säkerligen aldrig göra det. Gud beskydde er för en sådan sorg? sade hon med innerlig värme Amen sade han icke mindre varmt. Derpå tillade han med sitt lugna, glada leende: pJag visste att ni inte skulle kunna hysa groll -emot mig, och på mrs Courtenay tror Jag mig vara säker., ora teg; hon kände sig nedtryckt och förstämd. — Det föreföll henne som om mr Templemore hade gifvit henne en utsigt till frihet och att hon frivilligt hade visat den ran sig. Doktor Richard,, började hon — mr Templomore,. skulle jag säga... Nej, kalla mig doktor Richard, inföll han — det skulle glädja mi mycket, om ni gjorde det. Jag blef tvingad in på denna bana af en sträng faders jag hatade i åratal mitt yrke, maa nu, sedan jag lemnat det, älskay och saknar jag det. Ofta, då jag sitter I ett varmt rum, omgifven af alla möjliga beqvämligheter, erinrar jag mig några åf de scener, till hvilka jag var vittRö i London, då jag var tvungen att bo i närheten af S:t Giles, och jag känner då en längtan att återvända till dessa arma, eländiga vaselser som utgör, samhällets parias. Det är ful? upp med sådana i den gamla staden hög nedanför oss. Last och nöd och elände omifva oss der, tigga om barmhertighet, få den Och förtjena dn tyvärr Ura söllknt Der är