Aftonbladet – 8 oktober 1868, sida 3

ste tal. den föreställning, att exegesen här ej u talat sitt sista ord, utan borde man hoppas att de framdeles skulle komma till tron på Guds nåd fi alla, gratia universalis. Det skulle vara en vä gerning för tankefriheten och det religiösa lifve om med fasthållande af de principer, hvilka u gjorde grunden för vår kyrkas bekännelse, ma kil för strängt bundes vid symbolerna, och visad ifrån sig möjligheten om en lösning af de religiös frågor, som nu voro dunkla. i a Af hvad utskottet anfört, fann Hå tal. ej öfvel tygad om, att eden blott var ett löfte. Man egd historiska bevis för motsatsen. Ur religiös syr punkt borde eden ogillas såsom stridande mot Jes ud; ty han säger: Edert tal skall vara ja, ja nej, nej! Du skall icke svärja Tal. redogjord derefter utförligt för edens politiska betydelse, vi sande att den uti den germaniska rätten varit nå got mera än ett löfte; ty mened var belagdt me straff. Dess betydelse hvilade på den fiktioner att man derigenom kunde förpanta Ha och kropr Hos de germaniska folken, hade i äldre tider ede; gåtts med tre fingrar utsträckta, och två nedböjd i handen, hvilket senare utgjort tecknet på för pantningen. Derför hade också den tyska rätte afhuggit de två edsfingrarne på menedarens hand för att lösa honom från förpantningen. För öfrig! kunde man spörja våra lagkunnige, om de ansåg eden vara något mer än löftet? Han åberopad att detta begrepp om edens betydelse ock gjord sig gällande i den allmänna föreställningen, hvil ket visade sig deraf, att vid hvarje tillfälle di presteden gicks, genombäfvades åhörarne af er ovilkorlig rysning. Den som gick eden kunde än nu mindre undgå att gripas af en hemsk känsla Tal. slutade sitt vidlyftiga anförande med de yrkande, att presten ej borde bindas vid någor annan positiv norm för sin tro, än den Heliga skrift och att slutorden i eden borde borttagas. Rådman Björck anmärkte, att diskussioner visat sig lida af enformighet. Granskade man nem: ligen hvad samtlige tal. anfört om eden, så hade man å ena sidan varit ense om, att edens form var så bestämd, att den ej kunde missförstås, under det man på andra sidan anhållit om mera tydlighet och klarhet. Hvad talaren angick, fann han för sin del de slutord, som förekomma i eden och som påstodos endast innehålla en bön och åkallan om Guds hjelp, ej vara så tydliga och klara, att de icke kunde missförstås. Hvarför då motsätta sig att gifva dem erforderlig klarhet? idkommande tvisten om presteden, instämde han i hr Ribbings anförande, och skulle för sin del helst se om den förpligtelse, som slutorden: Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själv kunde borttagas ur alla eder. Att dessa ord bibehöllos med hänseende till vittneseden, kunde möjligen försvaras; ty denna ed gällde förmågan att tala sanning, att säga hvad man hört eller sett. Men proste len var af en helt annan natur, ty genom en förband sig den som gick eden att tänka och ;ro någonting på förhand gifvet, att hysa en viss fvertygelse. Ingen kunde emellertid, då han gick den, veta hvad han skulle komma att tänka och ro för framtiden; ty det var ingen gifvet att komma till den absoluta sanningen. Hvem kunde värja på, att den öfvertygelse man hade, ej kunde ändras. Under en fortsatt verksamhet och forsking kunde för hvarje dag en ny erfarenhet vin1as, ett nytt ljus uppgå, och ingen kunde veta let ögonblick, då han nödgades förkasta hvad han örut trott. Skulle prestmannen då vara tvungen cmna sin tjenst? Om man tänkte sig andens småingom skeende utveckling, insåg man omöjligheen och orimligheten af att förbinda sig för framiden till en viss öfvertygelse. Att slutorden ieden unde tydas såsom en blott bön om Guds hjelp, estred talaren; men om äfven så var, gåfvo de lock mycken anledning till samvetstvång och farlåga. Hvad den andra frågan anginge, eller de symboiska böckernas underordnade ställning till den leliga skrift, hade talaren redogjort för sin uppattning i den till betänkandet fogade reservation. lan ville fästa uppmärksamheten på, att det står, tt den rena evangeliska lutherska läran är Guds ppenbarade ord såsom det genom Augsburgska ekännelsen förklaradt är. Om en lag finnes, och n annan lag förklarar huru den skall tillämpas, kall då icke den första lagen tillämpas såsom den enom den andra förklarad är. Detta exempel, anändt på bibeln och de symboliska böckerna, visade lart, att bibeln ej fick läsas och tolkas sådan som en var gifven, utan enligt bestämmelserna isymolerna. Detta vore att göra bekännelsen öfverväktig sjelfva ordet. Då en sådan otydlighet här ar för handen, borde denna undanrödjas, och den estämda förklaring göras, att de symboliska böcerna voro underordnade den Heliga skrift, Om randprincipernas fasthållande voro alla ense, och rågan gällde blott att göra uttrycken klara, så att e icke missförstodos af församlingen. Med häneende till confessio Augustana var det lika orimgt att påstå, det detta symbolum var evigt — deri annes åtskilligt som kunde gifva anledning till ontroverser — som att förklara, att icke enhvar, tan endast vetenskapen skulle få söka sanningen. al. åberopade i öfrigt sin reservation och hemjällde, att hr Rydbergs motion måtte bifallas af ötet. Prosten Anderssons åsigter öfverensstämde ufvudsakligen med utskottets i alla delar, men i fseende på slutorden i eden, ansåg han dessa inneÄra något mera än ett löfte. Man tog genom dessa rd Gud till vittne och hämnare, såsom i kateken läres. Han ansåg ett löfte föga värdt, om icke eråt gafs edens strängare, mera bindande kraft, ch yrkade att prestederna skulle afläggas på de ymboliska böckerna, hvilka innehöllo grundprinperna för kyrkans bekännelse. Hvarpå berodde eras dogmatiska värde? Jo, derpå, att den Hega skrift var Guds ord. Det var ej svårt att besa, att häftiga anfall gjorts mot skriftprincipen, ch lemnades forskningen fältet fritt, skulle det da derhän, att bibeln snart förklarades vara nåot annat än Guds ord. Hade icke menniskoföraftet satts såsom det högsta? Skulle församlinwne kunna vara belåtna med lärare, som icke erinde kyrkans dogmer, och borde man lemna en . vigtig lifsfråga oafgjord och öppen för en fritt ntiserande exeges? Talaren slutade sin ortodoxa rklaring med upprepande af frasen: Vestigia rrent, Grefve Stackelberg åberopade sin reservaon och önskade, att eden måtte utbytas mot ett fte i den treenige gudens namn. Eden isin nurande form var dels ett löfte, dels en ed. Gud inde säga: jag skall; men menniskan endast; ja; 1; och Gud kunde svara: ske dig som du vill vi 1itorden såg tal. icke en bön om hjelp, utan fastllre en förkastelsedom, en förpligtelse, hvarigem den svärjande afsade sig hoppet på Guds nåd h hjelp, om han bröt eden. Tal. förenade sig i t af professor Ribbing afgifna yrkande, att slutden: Så sannt mig Gud hjelpe till lif och sjöl ulle ur eden utgå. Grefve Hamilton anmärkte, att utskottet afst sig all befattning med de öfriga ederna, utom esteden, emedan utskottet ansett, att detta ej låg om mötets befogenhet. Alla eder började emeltid med de orden: Jag svär vid Gud och hans liga evangelium, och syntes eden sålunda utra en religiös akt, som låg mötets befogenhet cket närmare, än en sak, hvarom man nyss förut kuterat i flere timmar, elle skarpskyttarneg penöfningar på söndagsftrmiddagarnö. Vid åen tjenstemän gingo var Vissörligon ingen förpligse förbunden; som de icke kunde hålla. De svuro het och lydnad mot konungen och att fullgö a embotslig . att fullgöra ganden, och borde under sådant