Aftonbladet – 8 oktober 1868, sida 3

I betydde det äfven något annat. I dessa gripan Islutord, om ock dessa icke innebure den hår förkastelsedom, som den föregående talaren vel Ise deri,, låg dock en maning till eftertanke. Den talare gaf åt ifrågavnrande ord den tydning, a om man uppsåtligen bryter eden, så hade man fö verkat den nåd, som man fästat vid edens hå lande,. Detta var talarens mening om eder i al mänhet. Vidkommande särskildt presteden, ansåg ha att denna med hänseende till prestens ställnin såsom förkunnare åf kyrkans lära borde vara kra tig och bindande. Komme edsformuläret att ick innehålla något annat än ett löfte, så fruktade tal att de förbindelser, presten åtagit sig allt mer oc mer skulle lossas; att han småningom kunde fr göra sig från den bekännelse han skulle predik: sönderplockande denna helt och hållet, så att ir genting till slut återstod. Man hade sagt, hvarti tjenar eden, då man icke kan binda andens frihe Jo, om en blefve menedare, vore detta en val ning för andra. Borttoges eden, så skulle den en öfverbjuda den andre att förklara bibeln i stri mot bekännelsen, hvilket skulle leda till kyrkan upplösning. Bekännelsen vore en regulator fö henne och något för den enskilde, vid hvilket ha kunde hålla fast. Talaren lade synnerlig vigt på att presteden at lägges på de symboliska böckerna, så att dess jemte bibeln erkändes. De bestämmelser nämnd öcker innehålla vore den mest adeqvata sam manfattning af bibelns vigtigaste läror. Toge ma bort prestens förbindelse att erkänna symbolerni såsom normen för hans tro och den lära hal skulle förkunna, skulle detta kanna leda derhän att han komme att betrakta bibeln endast som er samling af forntida, heliga skrifter. Bibelns an seende berodde af fasthållandet vid de symbolisk: böckerna. Deraf föranleddes ingen förstening inon kyrkan, ty med undantag för sjelfva trosbekännel sens grundsanningar, vore den teologiska veten skapen, blott den ej komme Rp afvägar, oförhin drad att fritt gå sin väg på forskningens område Emot upprepandet af eder i oträngdt mål ytt rade talaren sitt ogillande samt omnämnde åtskilliga tillfällen, då han med en hemsk känsla varit vittne till dylika edgångar, hvarvid de som gått eden ej lagt minsta vigt derpå, utan tvärtom synts öra allt, för att aflägsna ifrån sig all tanke på vad den inneburit. Dr Sandberg, som tillhörde reservanterna, hade för öfrigt föreslagit, att presteden skulle erhålla följande lydelse: Jag N.N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga evangelium, till hvars förkunnande jag nu kallas och antages, att jag vill städse förblifva vid den rena evangeliska läran, sådan den i Guds ord, det gamla och nya testamentets heliga skrifter uppenbarad, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad blifvit, så att jag hvarken uppenbarligen förkunnar och utsprider eller hemigen främjar deremot stridande läror, icke heller prukar anstötliga ordasätt, hvarigenom Guds församling bekymras eller förargas må. — Fastmera vill och skall jag med all flit och trohet vinnlägga nig derom, att mine åhörare, äldre som yngre, ti Guds Heliga ord och Catechismi lära rätt unlervisas, de Heliga Sacramenten efter Christi intiftelse utdelas, samt falsk lära och förargelse i örsamlingen afstyres: städse beflitande mig om ch förmanande till gudaktighetens öfning och invördes kärlek, undersåtlig trohet, samt en i allo nåtto god, fridsam och ärbar umgängelse. Biskop Flensburg, som under mötet sällan og till ordet, uppträdde härefter och sökte ådagaÄB, att man ville underkänna symbolens förhålande till den Heliga Skrift. Vår kyrkas rundval utgöres af det antagandet, att den ena evangeliska läran är Guds ord, såsom det innes förklaradt i Augsburgiska bekännelsen och Jpsala mötes beslut. Ett sådant subordinationsörhållande, som flere talare tänkt sig, vore omöjigt; ty vore man ej ense om de heliga grundanningar, som utgjorde kyrkans bekännelse, funes ingen kyrka. Det var ej nog med bibeln för ss, som tillhörde svenska kyrkan; vi måste äfven ara öfverens om de principer, på hvilka vår kyrka ore grundad och som utgjorde grunden för vår ro. Vore man icke ense derom, då existerade ngen svensk kyrka och då funnes icke heller nåon evangelisk-luthersk lära; ty den säger: att esus Kristus är Guds son samt att den varder salig om tror på honom,. Utan en sådan bekännelse, m hvilken flere förenade sig, kunde ingen kyrka rundas, utan det blefve blott en mångfald af regiösa meningar, då en ansåg Guds son för en tor reformator, en annan såg i honom en missrckad politisk person och en tredje en god sedorare. Af fasthållandet vid symbolernas grundrinciper följde dock icke, att en hvar behöfde nse sig bunden af enskilda bestämningar deri. Jet låg synnerli; vigt på, att symbolernas rätta örhållande till den heliga skrift erkändes, samt tt eden gicks på de symboliska böckerna, enär et var nödigt att förbinda sig till att bekänna ch predika kyrkans grundsanningar. Att utbyta den mot ett blott och bart löfte ogillade talaren. Man hade pra eden var ett tvång, men an för sin del betraktada den såsom en handling f frihet. Tänkte man sig en man, som beslutit g för att öfvertaga själarnes vård, och som inick i kyrkans tjenst, dertill dragen af en sådan allelse, så framträdde denne man inför Gud och ide: Herre, här är jag; sänd mig att predika itt ord, och jag vill offra alla mina krafter i din enst och till din ära Var det ett tvång, att enne man drog sig bort från alla verldsliga beyr och hvardagliga förhållanden samt trädde am inför altaret och bad om Guds bistånd och jelp att utföra sitt värf? Tvärtom föreföll detta J. såsom en yttring af den högsta frihet. Hr Bergstedt anmärkte, att denna fråga väl unde skjutas åsido af lagstiftningen; men att den irelse, som uppstått i sinnena, ej kunde tillbahållas. Han var ej af samma öfvertygelse, som två närmast föregående talarne, att man nödindigt skulle läsa och betrakta bibeln genom de mboliska böckernas synglas; men han instämde ed biskop Flensburg deri, att man icke kunde la om en evangelisk-luthersk kyrka, utan att t funnes en för dess medlemmar bestämd och mensam bekännelse. Men deraf fann han sig icke vertygad om, att dessa medlemmar voro absolut mdna vid allt hvad de symboliska böckerna inneula, eller att den teologiska vetenskapen skulle vara ;dgad godkänna alla dessa skrifter, hvilka ledo flere århundradens brister. I sjelfva augsburska bekännelsen funnos lärosatser, som ej voro : renliga med hvad aktade lärare och teologer il. I och skrift meddelat, nämnande tal., att ana-l; ptisterna och alla de som hade samma tro som : ssa i augsburgiska bekännelsen fördömdes, emel: n de icke erkände, att de barn blifva osaliga, . m ntan dönelse dö Vår katekes lär dock ll.