Aftonbladet – 8 oktober 1868, sida 2

timmer dog här, :och det här lilla kräket vållade henne stort bygg under hennes sista sjukdom, ty, sade hon till mig: ingen tager honom för hans egen skuld, dertill är han för gammal, och ingen här kan värdera honom för min skull. Jag. lugnade henne genom att lofva att taga hand om honom; och när den stackars varelsen sedan dog, tog jag derför Fido och stöppade honom i min ficka och bar honom hem till Eva. Men det var sorg och bekymmer i Fidos lilla hjerta, och han kunde aldrig riktigt fästa sig vid oss. Han ligger på sin kudde och slickar sina tassar, och tyckes stundom vänta och lyssna efter ljudet af steg, som aldrig komma och som aldrig mer skola komma; och han lefver till stor del inom sig sjelf, såsom en filosof. Stackars gamla Fido! Jag tycker att det ligger någonting rörande hos djur, som kommit till framskriden ålder. Vi äro ännu i ungdomens första blomma, då skröpligheten smyger sig öfver dem. Men allt detta anar icke Eva, och hon undrar högligen öfver att Fido inte vill leka med henne, och knotar öfver att han går lugnt och stadigt, i stället för att springa genom alleerna. Hvad kan det vara för allter? tänkte Dora, Hvad tycker ni om den här lilla skogen? frågade plötsligt doktor Richard, i det han temligen tvärt bytte om samtalsämne. Jag tycker ofantligt mycket om den. Ja, här är rätt vackert; men ni och jag, miss Courtena, ha sett vida vackrare trakter än denna I ett annat lapd. Ni menar i Irland? svarade Dora. Ja. Vi saknade der visserligen detta klara och lifliga ljus, som är ett utmärkande drag för kontinenten; men deremot är der en dimmig mjukhöt, söm här sitt Vehag, stundöm