Aftonbladet – 8 oktober 1868, sida 2

u— --—z-——---2-— 29W—O—-ngannnmw—-Ä— Ä HÄ XK t 1 nnmnmnJZZ det. Du kommer väl ihåg mig, när jag drack det der cider-glaset! Dora skrattade, men hade ingenting emot att lemna mrs Luan åt sin mors omsorg och gick, såsom vi redan nämnt, med Eva, på kort afstånd åtföljd af Fido. De följde en smal, slingrande stig, der skuggan var djup, och der knappast en solstråle kunde tränga fram genom det täta löfverket. Gulnade blad lågo redan kringströdda i gräset och prasslade under deras fötter; men luften var varm, och den lätta vinden förmådde knappast sätta Doras musslinsklädning i en fladdrande rörelse. Hon gick med barnets hand i sin och hörde dess muntra prat utan att lyssna dertill och kände sig så lycklig, att hon tyckte att hon sålunda kunde vandra framåt utan att tänka på att stanna, då hon plötsligt ade vid åsynen af doktor Richard. Han stanna: a r ard. stod lutad mot ett träd och rökte sin cigarr, som han kastade bort, i det han gick emot dem. . Eva, sade han utan vidare omsvep, ga och hemta din havt. sn Men solen skiner ju inte på mig. Gör som jag säger dig. . Eva gjorde en sur min, men lydde likväl. Dora och doktor Richard blefvo allena. Dora kände sin tunga förlamad; en plötslig skygghet kom öfver henne och höll henne stum. Doktor Richard tycktes icke se hennes förlägenhet. Han endast log, då han såg Fido stå på vägen och se efter Eva, men dock efter närmare begrundande stanna qvar hog Dora. Fido har tydligen skänkt er sitt hjerta! sade han. Stannar han inte hos er, doktor Richard? Nej, Fido hyser ganska liten aktning för mig, ehurn han är skyldig mig ganska myckön tatksemböt, Ett fattigt engelskt frun