Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 2

Ar ni färdig, tant? Väl tjugu gånger sedan de stego upp denna morgon hade mrs Luan redan förklarat att hon icke skulle följa med, och lika många sånger hade hon förändrat sitt beslut och sagt att hon skulle göra det. Som hennes sista förklaring bade varit nekande blef den hon nu afgaf naturligtvis jakande. Hon svarade helt kort, att hon var färdig. De gingo ned och satte sig upp i vagnen, medan madame Bernard blef stående på trappan för att se dem åka bort. Det var en förtjusande morgon, och mrs Courtenay tröttnade icke att yttra sin hänryckning; och ehuru Dora var stum, hade dock i hennes tycke jord och himmel aldrig varit så fulla af sälla löften som de nu voro, De åkte ut genom staden och kommo ut i ett grönt och fruktbärande landskap samt ikte uppför en slingrande väg, hvarifrån man hade utsigt öfver Seinen, tilldess de silutligen kommo till en liten skog, vid hvars bryn de sågo doktor Richard och Eva stå och vänta på dem. Jag har kallat henne Mina! ropade Eva och sprang fram för att möta Dora, i det non steg ur vagnen. Och jag har redan skrubbat hennes näsax, illade doktor Richard, fullbordande meningen. Ja, hvarföre föll hon? invände Eva med n förolämpad min. Ack, doktor Richard, hvad det här är för stt förtjusande ställe! ropade mrs Courteay, i det hon såg sig omkring, och minsann ha vi inte äfven en matta att sitta pål illade hon, då hon såg en sådan ligga utredd under trädens skugga. Och rapphöns ha vii bergen! sade Eva; och — Eval Döktör Richard sade icke möra, men Eva