Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 2

al JAR SKAL ALL LIV, I UC al Uv UVISRAe omiteledamöter, som hade den hufvudsakgaste andelen i redaktionen af förslaget. Kyrkomötet har i dag afslutats.. Kl. half 1 samlades dess medlemmar i den af mötet egagnade lokalen samt tågade i procession Pr till Storkyrkan, der denna gång ingen nilitärisk vakt tjenstgjorde. Predikan hölls vf domprosten Toren. Tillingångsspråk hade yredikanten valt följande ord, som läsas hos rofeten Haggai i 2 kap. 10 versen: Jag kall gifva frid i detta rum, säger Herran Sebaoth. Efter att hafva förklarat ingångspråkets betydelse i den profetiska skriften, og predikanten till text 14 kap. 27 versen Johannes evangelium, så lydande: Friden åter jag eder; min frid gifver jag eder; icke sifver jag eder säsom verlden gifver. Edert njerta vare icke bedröfvadt, ej heller rädes. Predikanten utvecklade derefter den frid Jesus skänker dem, som vilja arbeta i bans jenst, samt skilnaden emellan den frid verllen gifver och den Jesus gifver. Under predikan gjorde predikanten en tillämpning af ämnet på det nu afslutade kyrkomötet, öfver hvilket Guds kärlek hafver sänkt sig neder på dufvovingar, då alla angelägenheter blifvit i frid och endrägt afjorda, hvarjemte han antydde den nya väckelse till fortsatt arbete i Herrans tjenst kyrkomötet gifvit, hvilket arbete fordrade så mycket större ansträngningar, som Kristusfiendtligheten vore i tillväxt, och djefvulen var särdeles verksam att motarbeta Guds rikes utbredande och tillväxt. Predikanten slutade med att nedkalla den frid Jesus skänker öfver kyrkomötets verksamhet och dess nu till hemmet återvändande medlemmar. Processionen återvände efter gudstjenstenr slut till mötets samlingsrum, der erkebiskopen till mötet höll följande afskedstal: Mine herrar! Då svenska kyrkans ombud för något mera ät en månad tillbaka för första gången sammanträd de, kunde de helsa hvarandra under goda förhopp ningar. Dessa bafva icke blifvit svikna. Vikunn: i dag, då vi åtskiljas, med glad blick se tillbak: på det möte, hvari vi deltagit. Vi behöfva der vid icke tänka på storheten af våra gerningar Det menniskan gör, hon må nu antingen som in divid eller i förening med sina bröder det göra är i allmävhet litet i förhållande ej blott till hen nes pligt, utan ock till hennes förmåga. In hva gör något mindre, ja ofta mycket mindre, än hva så väl hans fullt ansträngda kraft, som bans nog öfvervägda skyldighet medgifver och kräfver. 5å ledes må icke heller vi, mine herrar, berömma o af våra gerningar. Jag säger detta icke derfö att jag på gerningen sätter! en vanpris. Gernin är ett godt ord för att beteckna allt hvad en men niska blifvit och är, allt hvad hon tänker och vil allt hvad på den plats, som blifvit henne anvisa är henne Magdt och af henne åstadkommes. Or denna stora betydelse af gerningen undervisar os ett heligt och tillika löftesrikt ord,ssom ej blot kallar dem saliga, hvilka i Herranom dö, utan oc försäkrar, dtt de skola hvila sig från sitt arbet och deras germingar följa dem efter. Hver vill väl, när man på detta sätt förstår ordet gel ning, anse den hatva en ringa vigt i den vågskå der en menniska skall vägas? Det är blott de enskilda, den från det hela, från sitt samranhanj afskilda gerningen, som vi icke få högt uppskatt: Den vidlådes alltid af mycken brist. Brist vidlå der således ock den gerning, som under någr veckor af oss, mine herrar, är åstadkommen. Me oaktadt vi sjelfve måste säga oss detta, äro Y dock icke alldeles oberättigade att glädja oss vår gerning. Deri har något ingått, som gifve oss en sådan rätt. Detta är den vilja, det uppså det sträfvande, hvarmed vi skött vår gerning. kunna väl säga åt hvarandra, att detta sträfvand varit godt, att vi haft för våra ögon ett helig mål, att vi älskat detta mål, och att vi för des rätta fattande och uppnående icke sparat vår krafter. Om målet hafva visserligen bland os några olika meningar förnummits, men vi baftv Jyssnat till hvarandras meningar, vi hafva akte Bvarandras åsigter, och vi hafva, så mycket vi dc kunnat, utan att blifva vår innersta öfvertygels otrogna, gifvit vika för andras. Härigenom hafv vi alla, icke blott med inbördes vänlighet och fö; troende arbetat, utan ock, såsom jag redan vi vår första sammankomst hoppades, att det skul ske, alla af hvarandra något lärt. Måhända hafy härigenom också andra något lärt af oss, lärt a akta kyrkan, lärt att glädja sig öfver dess tillvar lärt att aga sig till vara för dess förstörande, lär att önska den och dess verksamhet och dess or ning en allt större och större tillväxt i renhet oc kratt. Skulle vi icke vara berättigade att här? glädja oss? Skulle vi icke vara både berättigad och förpligtade att med glada hjertan tacka Gu för det goda han genom oss velat åstadkomm: Vi veta väl, att detta goda icke på långt när bli vit det högsta. Men vi veta ock, att det kunnr blifva mycket mindre, ja, att godtalldeles kunn: uteblifva. Att ej så skett, utan att vårt möte ka hafva varit vårt fådernesland till gagn, det är mi fasta, det är kanske ock, mine herrar, eder fas öfvertygelse, och derför kunna vi ock utan mis mod och nedslagenhet säga hvarandra farväl. Vi kunna ock säga hvarandra farväl med inbö des tacksägelser och välönskningar, tacksägelst för den goda samvaron under den sistförflutna t den, välönskningar för en förestående framti Till tacksägelse är ingen så mycket förpligtad so jag. Den gamle har af eder alla nDjutit öfvers ende, aktning, tillgifvenhet. Genom sin ålder oc sina underlägsna krafter har han varit i behof öfverseende. För ålderns skull och kanske ock någon mån för den hos den åldrige genomskir rande goda viljans skull hafven I ock omfatt hönom med aktning och tillgifvenhet. Det g mitt ännu varma hjerta godt att få tro och säj detta. Mottagen min bjertliga tacksägelse! Mo tagen ock min försäkran, att jag med glädje ske erinra mig mötet och med innerlig högaktning ot varm erkänsla alla de deri deltagande. Mottagen slutligen ock mina bjertliga välöns ningar! Med denna dag återgå vi aila till vå dels offentliga dels enskilda angelägenheter. He ren skänke oss i dem sin nåd! Herren göre o il dem till goda redskap för hans heliga vilj Lekman! och prest kunna i lika mån vara ett s dant redskap. Men lekman och prest kunna o i lika mån låta onda inakter göra sig till en ovi dig, till en förderflig medlem i Herrans menigh I detta bänseende är mellan lekman och pre ingen åtskilnad. Herren bevare oss alla! Herr EB an ma in msttfördinhata Anh ham 2 LL