Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 2

P hans på föranstaltande af den norska kotitn vid utställningen i Paris i fjol skrifna ch på franska öfversatta historiskt-statistika redogörelse för den norska litteraturen i et 19:de århundradet. Genom den samvetsranna revision, som författaren under tryckingen har underkastat sitt arbete, har dess ffentliggörande blifvit fördröjdt så länge, att nan först om en månad kan vänta det i okhandeln. Jag har haft tillfälle att göra ekantskap med det under tryckningen och nisstager mig knappt, om jag säger, att det ika mycket på grund af de deri fällda omlömenas opartiskhet och samvetsgrannhet om genom sitt rika och noggranna, ändanålsenligt ordnade material förtjenar att kaakteriseras såsom ett mönsterarbete. Glädande skulle det vara, om det kunde bli en örebild för en eller annan svensk litteråturvistoriker, som ville gifva oss en efter samma lan anlagd redogörelse för sitt lands litteatur i detta århundrade. Till hugsvalelse ör dem, som bekänna sig till den bibliomaviska tron, kan det lända, att La Norvege itteraire — så är titeln — har fatt den nest vårdade typografiska utstyrsel. Sedan jag nu har kommit in på nyheteras och särskilt de litteräras område, så låt nig nämna ett par till. Under titeln Sidste Blade, Erindringer og Bekjendelser har förattarinnan till Amtmandens Dötrev samlat itskilliga reseskildringar och småskizzer, hvilka ill största delen på sin tid först offentliggjordes i Illustreret Nyhedsblad och som utgjorde det väsentligaste innehållet af en för två år sedan i Sverge utkommen bok: pUnder ljusa dagar,. I företalet, som också är en bearbetning af ett stycke i sistnämnda bok, framkommer författarinnan med ett mycket allvarsamt käromål mot den norska allmänhetens sätt att behandla sina författare och särskildt sina diktare. Såvidt jag är i stånd att förstå författarinnans framställning, hvilken icke utmärker sig genom någon af de egenskaper, man brukar vänta af ett käromål, nemligen klarhet och en utförlig dokumentation, är hvad hon isynnerhet klagar öfver, att hennes anonymitet blifvit röjd, samt vidare, att det i vårt nationalmedvetande icke finnes någon plats för konstnärinnan jemnsides med kostnären, att det aldrig har funnits någon och att kanske ett halft århundrade skall förfyta, innan det beredes henne en sådan. Femtio år borde fortgå. yttrar författarinnan, innan en qvinlig för fattare visade sig på scenen. De, som derförinnan dyka upp, skola känna sig ensliga vanmäktiga, icke anslutna till väckarne, icke kallade till ett framåt med dem, mwvär ropet ljuder, för att dela faran och äran. Att rfattarinnans borgerliga namn på sin tic nämndes i Langes författarelexikon samt i en storthingsdebatt, -kvilken gick ut på at få författarinnans enkepension förhöjd pi grund af hennes litterära förtjenster, är fö) en på vanligt sätt konstruerad läsare näppe ligen ett så osvikligt bevis på, att Norg ligger ett balft århundrade tillbaka i tiden och hvad den andra punkten angår, så ä det skäl att tro, att både faran och äram kan vinnas af enhvar, qvinna eller man, son tager sig en uppgift att arbeta för, och son förstår att i hängifvelsen för denna glömme de obehag, hvilka drabba hvar och en, son träder fram ur privatlifvets lugna skugga. En annan litterär nyhet är andra delen a regeringsadvokaten Dunkers bok om revisioi af föreningsakten mellan Sverge och Norge Såsom bekant är, utkom första delen af dett: arbete för nära två år sedan och väckte di ganska mycket uppseende, likasom det ble begagnadt till en förbastad agitation mot et i någras inbillning befintligt amalgamistisk parti här i Norge. Den första delen med delade en öfversigt öfver revisionssakens hi storia till unionskomitens tillsättning den Febr. 1866 samt sysselsatte sig med utsig terna för denna komites arbeten. Närvarand andra del handlar om det af komiten fram lagda förslaget och underkastar de ledand grundtankarne i detta en skarp, såsom de vill synas, närmast från juridisk ståndpunk affattad kritik. Enligt författarens fram ställning finnes det förnuftigtvis blott två vä gar att välja emellan, när man slutligen skal skrida till en revision af föreningen. Mai kan antingen behålla unionen, sådan den är och då, menar han, bör man föra den till baka till hvad som otvifvelaktigt var me ningen vid dess stiftande, att ingenting skull vara gemensamt mellan rikena utom konun sens person och förhållandet till utlandet öller också kan man utvidga gemensamheten så att den äfven angår de inre angelägenhe terna; men då måste dessa bestämdt oc noggrannt betecknas, så att man vet hva som är gemensamt och hvad man behålle för sig sjelf, och då måste till de gemen samma inre angelägenheternas ombestyrand ett unionelt parlament organiseras med mak att träda i begge de särskilta representatio nernas ställe i afseende på dessa inre ange lägenheter. Med andra ord, man måste an tingen ha en union mellan suveräna state till gemensamt uppträdande gentemot utlan det, eller måste man ha en samstat, i för hållande till hvilken de särskilda staterna st likasom de trängre kommunerna, hvilka blo ha makt att med större eller mindre oberc ende ordna sina lokala förbållanden, för s vidt icke äfven dessa anses vara af såda vigt för det hela, att samstaten sjelf måst öfvertaga dem. Men ett mellanting mella dessa båda former, en federation af suverän stater, som upphäfver dessas myndighet ö! ver deras inre angelägenheter och samman blandar deras verkställande makt äfven inre förhållanden, utan att ha någon verklig gemensam styrelse genom gemensam regerin och gemensamt parlament, är ett oting, oc ett sådant förhållande, menar förf., skull uppkomma, ifall unionskomitetens förslag blefv antaget. Jag har på sin tid, då första dele af detta skarpsinniga arbete utkom, så utförlig försökt göra reda för, hvilken ställning den all männa moningen csåvidt ac har kunnat nn