Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 2

Stackars Dora! i sina drömmar är hon redan långt inne i framtiden, så snabb är öfvergången. Hon står i sitt rum med doktor Richards biljett i sin hand, och i det hon slår upp ögonen, möter hon sin egen bild det grönaktiga spegelglaset öfver kaminen; detta glas är visserligen matt och fläckigt men från dess djup framlyser dock Doras strålande ansigte, omskimradt af hoppets och ärlekens bländande glans. Och Dora äl ännu icke fyrtio år, utan endast tjugutre och ser ut att vara ännu yngre. Det finns pj någon silfverstrimma i hennes lockars bruna vuld, och ingenting har ännu fördunklat glansen i dessa lyckliga, strålande ögon. Medc denna rena, friska blomma på sin kind och letta lycksaliga leende på sina mogna läppar ser Dora i detta ögonblick riktigt förtjusande ut. En blott skönhet skulle se kall ut bredvid henne, ty skönheten är icke alltid ett ljus inifrån; och medvetandet om att hon ännu är ung och intagande kommer Doras hjerta att klappa af hemlig fröjd. Hon vet äfven — huru skulle hon väl kunna undgå att veta let? — att hon har mera att gifva än få i det utbyte hon tänker på. Huru många qvinnor skulle väl bry sig om den stackars enklingen, som redan är öfver trettiotalet? — och huru många män kunde väl undgå att beundra den unga strålande flickan? Han är värd tio sådana som jag, tänkte Dora, i det hon vände sig bort från spegeln; omen de flesta flickor skulle tänka på hans uggslitna rock och skratta åt honom, om han kom och friade. Kanske vet han det och är blyg. Ack, om han bara visste — om han bara visstely Men vid närmare eftertanke fann Dora, att det kanske var lika godt att han icke visste det. Ilon öppnade en låda, tog fram en liten ask inlagd med perlemör, i hvilken hön