Aftonbladet – 7 oktober 1868, sida 2

STOCEHOLM den 7 Okt. ! Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) . Kristiania den 1 Oktober. Åndtligen är då den döda saisonen förbi, et kongl. hofvets ankomst har medfört en ör stadens köpmän, handtverkare, hotellvärlar, hyrkuskar o. s. v. utan tvifvel högst slädjande förökning i omsättningen samt gifrit den lilla cliquen kammarjunkare, kamnarherrar, kammartjenare och dylika distin-, suerade personer, som nu på år och dag icke 1a kunnat sola sig i nådens strålar, tillfälle utt utveckla sin herrlighet och uppfriska sin ifning i den stora konsten att behändigt röra j ig på slottets glatta golf, bocka sig med er-l derlig böjlighet i ryggens nedra del och. örse sig med några för tillfället i anledning , vf den danske kronprinsens besök anskaffade . skandinaviska sympatier. Teatern har åter öppnat sina portar och nbjudit publiken att träda in icke blott i salongen, utan äfven bakom kulisserna, för utt der vara vittne till, huru ett sexmannaråd, bestående af en advokat, en fabriksidkare, en byggmästare och tre skådespelare, sträfvar med den artistiska ledningen, och detta med. så lysande resultater, att det enda användbara, man hade att bjuda den kongl. familjen på, då den för några dagar sedan tillkännagaf, att den skulle besöka teatern, var en gammal, utsliten och utspelad fransk vaudeville: Hun skal debutere, och med de hugneligaste utsigter att med det första pryda vär enda nationella scen med Storhertiginnan af Gerolsteinn. Om några dagar skall turen till en liten extra förlustelse komma till hufvudstadens ngsta befolkning, då de arme syndare, som ör ett haltt hundra speciedaler om året åtaga sig att vid öppnandet af högsta domstolens och storthingets sessioner rida omkring såsom härolder i maskeradkostym, företaga sitt fastlagståg, åtföljda af den kavallerieskort, som bar visat sig högst nödvändig för att förhina hundar och gatpojkar från en opassande närgångenhet mot dessa underliga djur i vår herres lustgårdo. Så ha vi storthingets högtidliga öppnande med procession och trontal. Skall detta komma att innehålla någon antydan om, hvad det är regeringens afsigt att företaga med unionskomitens förslag, skall detta bli framlagdt såsom k. proposition och i detta fall med eller utan någon faderlig rekommendation till omsorgsfull behandling? Skall trontalet i det hela taget sysselsätta sig med någon af de många vigtiga frågor, som måste komma under behandling på storthinget 1868—69, eller skall det inskränka sig till de vanliga fraserna? Derpå börjar storthinget, och då får allmänheten en lång tid tillfälle att roa sig med att besöka storthingsgalleriet och iakttaga, huru det går med alla de råbarkade bönder (äran för uppfinningen af detta smakfulla uttryck tillkommer just Morgenbladet — bondeoppositionens ganila organ), som insatts i thinget, icke så mycket genom den Jaabeekska agitationen i våras, utan snarare genom en hela folket genomgående stark, på sina ställen öfverdrifvet stark, demokratisk rörelse;i förening med en nedtyngande känsla at ekonomiskt betryck, hvilket allmogen trodde embetsmännen och de öfriga mera välbergade klasserna icke skulle bry sig så mycket om att afhjelpa, emedan de i mindre grad erforo det. Nu väntar man naturligtvis, att alla desse homines novi skola prostituera sig grundligt, att arbetet i utskotten skall stanna af i brist på skrifkunniga personer 0. 8. V. Det torde dock varatvifvel underkastadt, om vår intelligenta hufvudstadsbefolkning skall få denna förnöjelse. Afven universitetet söker på sitt sätt draga uppmärksamheten till sig. Oändliga förhandlingar om det rätta förfaringssättet vid tillsättandet af en professorsplats i nordisk litteratur, hvilken af patriotiska och nationelia afsigter blef upprättad, innan man ännu hade någon man att fylla den med, ha slutligen ledt derhän att tjensten har stått vakant. Några menade, att en teologie kandidat vid namn C. Bang, som nu väl i 10 års tid har haft adjunktstipendium i nordisk litteratur, var mogen att utan den eljest vanliga konkurrensen med profföreläsningar t S 6 t 1 1 l ; l : ; öfvertaga platsen. Den motsatta åsigten, erligt hvilken hans kapacitet icke kunde anses tillräckligt dokumenterad och som stödde sig på det onekligen temligen märkvärdiga faktum att han ännu icke i en ålder af 46 år har känt något behof att offentliggöra så mycket som två rader i något ämne, som angick hans fack, samt att de hittills af honom såsom konstituerad professor hållna föreläsningarne enligt den tillsatta, för öfrigt i sjeltva verket föga sakkunniga censurkomitens omdöme icke voro egnade att väcka den studerande ungdomens intresse för det nya facket, något som också visade sig deraf, att antalet af hans åhörare varierade mellan 7 och 1, — denna åsigt vann emellertid seger. Saken har väckt temligen mycket Oppicende och föranledt en helhop tidningsskrifveri. Om dess realitet har jag svårt att yttra någon mening, då jag icke varit med land de sju, och, såsom nyss nämndes, icke har haft något offentliggjordt specimen att döma efter — en situation, i hvilken för öfrigt nog äfven de, som tagit hr Bang i försvar, ha befunnit sig. Märkligt är det för resten att se, hvilka män det är, som universitetet i denna sak har satt och ytterligare har velat sätta till domare — bland andra ett par prester och poeter, en rektor scholee o. s. v. — under det man behagat glömma den ende man i Norge, som verklien har idkat studier i den norsk-danska itteraturen — jag menar naturligtvis universitetsbibliotekarien P. Botten-Hansen. I det jag nämner hans namn, kommer jag att påminna mig, att jag redan i fjol höst