Aftonbladet – 6 oktober 1868, sida 3

Da at ta r Ta MER Re lt Det andra momentet innefattade den uttalade Önskan, att det löfte, som skulle ersätta eden, borde så formuleras, att de symboliska böckerna bestämdt underordnades den Heliga Skrift. Äfven i denna del hade motionen blifvit afstyrkt af utskottet, som förklarat, att hvad motionären åsyftat, nemligen de symboliska böckernas underordnade ställning såsom trosauktoritet till den Heliga Skrift, vore i den nuvarande presteden fullkomligt erkänd. Tal. fann sig tillfredställd med detta uttalande och var utskottet tacksam derför, då de som aflade eden genom detta erkännande befriades från hvarje fruktan att genom densamma bindas till något som stod i strid med den protestantiska Nisprincipen; Utskottets förklaring, att presteden ej heller i detta hänseende innehölle någon Otydlig et, ville tal. ej bestrida; men säkert vore, att mången lika med honom missförstått densamma, och endast den omständigheten, att missförstånd kunde uppstå i en så vigtig sak, ansåg han påkalla en närmare granskning, på det att den otydlighet, som möjligen förefunnes, måtte undanrödjas. Att motionären ej var ensam om den mening, att eden med sin nuvarande formulering kunde oriktigt förstås, derpå anfördes såsom be. ) vis rådman Björcks vid betänkandet fogade reservation, hvarur följande stycke upplästes: Då den andliga friheten icke kan bestå utan frihet att sjelf pröfva hvad skriften lärer och att tillegna sig detta i mån af ofvanifrån förlänad kraft, så torde det vara klart, att den kristne icke får böjas under andra band. Kyrkans bekännelseskrifter äro obestridligen af högt värde, men kyrkan kan icke, utan att förneka sitt eget ursprung, och den får derföre icke heller fordra, att alla dess medlemmar skola ovilkorligen förblifva vid den uppfattning. som under den väldiga fejden framhades, måhända ofta endast såsom medel att fylla en bråöche, der fienden befarades kunna intränga. Dessa skrifter betyga sölva att det icke fr an att bevisa skriftens innehåll med den uppattning deraf, som de förra antagit, utan att tvärtom denna uppfattning i hvarje fall beror af en rätt tolkning af bibeln och dess lära. Huru kan man då försvara, att man sätter bibeln och de symboliska böckerna så bredvid hvarandra, att församlingen helt och hållet förgätit det rättaoch verkliga förhållandet? Jo, säger försvaret, man har icke gjort det, man erkänner, att bibeln gäller mera än den symboliska boken, och man har ock uttalat det. Icke heller medgifves det, att församlingens uppfattmng af saken är förvänd. utan det påstås tvärtom, att församlingen nog vet, att den symboliska boken icke får döma någon, och att detta är det heliga ordet förbehållet. Men är det i sanning så? År det icke snarare alldeles tvärtom? Hör man icke dagligen talas om villfarelse och dömes icke den, som framträder med ett tvifvel om rätta tolkningen af något ställe i i bibeln, genast såsom affälling från Kristus, då han derigenom sätter i fråga någon i de symboliI ska böckerna uttalad sats; ja måhända äfven eljest, )så fort hans mening afviker från den allmänt antagna tolkningen. Måste man icke medgifva, att bibeln då icke får tillgodonjuta sin rätt? Ar det icke sålunda, som tron blifvit grundad på auktoritet i stället för på egen öfvertygelse och är det icke derigenom, som man blifvit bragt derhän, att man licke anser sig kunna upplysa folket om forskningens resultater och borttaga ur bibeln erkåndt falska tillsatser. Ja, med ett ord, kommer icke la det sätt sanningen i fara och är det icke på anatismen, i stället för på en upplyst öfvertygelse, som man bygger folkets religiösa uppfostran. Efter uppläsandet häraf anförde tal. vidare, att hans motion icke afsett något framsteg i protestantisk riktning — dertill vore hans krafter för svaga — utan hade han dermed åsyftat att brutits af reformationen. En omformulering af eden innebure ej någon fara. Kyrkans bekännelse, såsom den i då symboliska böckerna, hvilka voro ett menskligt verk, angifves, skulle härigenom erhålla samma ställning till kyrkan, som den positiva lagen har i samhället. Juristen dömer efter densamma, men han är oförhindrad att diskutera dess stadganden. På samma sätt borde den teologiska vetenskapsmannen vara berättigad till forskning och diskussion på det området. Tal. slutade sitt, i ett värdigt och ädelt språk hållna anförande, som här endast mycket ofullständigt kunnat antydas, med att förklara det han med sin motion ej åsyftat att inkasta något tvistefrö, ledande till upplösning inom kyrkan, utan tvärtom förebygga hvarje sådan fara, anförande Augustini ord: Enhet i det nödvändiga, frihet i det tvifvealktiga och välvilja i allt Hr Ribbing sade sig ej hafva någon från utskottets uttalade mening afvikande uppfattning af eden. Den vore ett löfte, afgifvet inför Gud; men han hade svårt att fatta, hvarföre eden skulle, såsom motionären fröfve Stackelberg föreslagit, förändras till ett löfte i den treenige Gudens namn. Emellan utskottets och tal. uppfattning af edens betydelse funnes ingen skilnad; men deremot var han icke af samma mening som utskottet i fråga om, att slutoden: Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ, ej kunde betraktas annorlunda än som en uttryckt önskan och åkallan om den Högstes bistånd och hjelp till det aflagda löftetsobrottsliga hållande. Enligt svenska språket betydde dessa ord något helt annat, nemligen: Lika visst som Gud må hjelpa mig till kropp och själ, lika visst svär jag att hålla hvad jag lofvat. Detta var den oförtydbara meningen, om ett sådant löfte var någonting som en dödlig menniska aldrig borde aflägga; ty om man antoge, att en person bröt eden, så kom han i så mycket större behof af Guds nåd, hvilken han afsagt sig enom den förkastelsedom han sjeif uttalat. Hr ibbing yrkade derför, att de nämnda slutorden skulle utgå samt ersättas med någon bön om Guds hjelp och bistånd. Biskop Ammerstedt. Tvenne talare hade före honom uppträdt och framställt tvenne förslag, det ena gående derpå ut, att eden skulle utbytas mot löfte, och att detta löfte skulle formuleras så, att det innefattade en bestämd förklaring, att de symboliska böckerna voro den Heliga skrift underordnade. Talaren ville härvid endast erinra, att de symboliska böckerna sjelfva innehöllo, att den Heliga skrift är enda domarinnan i trossaker, samt att en ed på de symboliska böckerna således innebure ett sådant erkännande, äfven om detta icke funnes i presteden uttryckt. Men dertill kom ock, att allt hvad vi bekänna och tro är stödt på den Heliga skrift, som utgör grunden, på hvilken kyrkans öfriga byggnad blifvit uppförd. Talaren förklarade, att hans svaga hörsel hindrat bonom att uppfatta hr Rydbergs anförande, hvarför talaren måste inskränka sig till hvad han nu yttrat. Det andra förslaget gällde, att orden: Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själv borde utstrykas eller ersättas med någon bön. Den talare, som framställt detta yrkande, hade påstått, att ifrågavarande slutord i eden innefattade ett nedkallande af Guds förkastelsedom om den gångna eden bröts. Detta var en inlagd betydelse, som ej funnes i sjelfva orden. Hvad inneburo dessa? Jo, att den som gick eden, lofvade ått hålla sig till den heliga skrift såsom grunden för sin tro och sin lära, att uppfylla sitt embetes pligter o. s. v., så visst som ban hoppades och bidade, att Gud skulle bistå och bjelpa honom att uppfylla hvad han lofvat samt välsigna hans goda vilja. Var väl detta mera än som ålåg en hvar. Kräfdes det icke af en hvar, att han skulle allt detta hålla? Talaren fortsatte sin förklaring i ungefär samma anda, men kom likväl till det besynnerliga slut, att den som gick eden borde hafva en så redlig afsigt, att han vågade sätta sin själ i pant för, att han skulle hålla allt, hvartill han genom eden förbundit sig, så visst som han hoppades Guds nåd och förbarmande. Hade han, då han gick eden, ej ett sådant redligt och allvarligt uppsåt, borde han icke söka inträde i kyrkans tjenst. Hr Waldenström anmärkte, att han haft för afsigt att väcka en motion i det syfte, att eden i allmänhet måtte borttagas, men han hade afstått derifrån, då han tvekat om det låg inom kyrkomötets behörighet att härom besluta. All edgång stred emot-Kristi lära. Å ena sidan hade anförts, att eden endast innefattade jag vill hålla hvad förebygga ett återfall till den ståndpunkt, som ; NG he li f a i 1 fvat, således ingen förpligtelse; men å NR