Aftonbladet – 3 oktober 1868, sida 2

STOCKHOLM den 3 Okt. ji Den med ganska stor och allmän spänning notsedda behandlingen af frågan om embetsder i allmänhet och presteden isynnerhet egde ndtiigen rum under kyrkomötets aftonpleum i går. Med embetsederna i allmänhet hade vedervörande utskott icke velat taga någon beattning, emedan de icke vore att hänföra ill kyrkliga mål. Grefve Hamilton annärkte i detta hänseende, att edgång dock nnefattade en religiös handling, och att fråan om ederna således väl icke låge alldeles itom det område, som kunde af kyrkomöet beröras. Då nu talaren sjelf, vid de nånga embetseder han måste aflägga aldrig nade utan bäfvan och rysning kunnat uttala len hemska afsägelse af Guds nåd och förvarmande, som innefattas i de förfärliga beäftelseorden: Så sannt mig Gud hjelpe ill lif och själv, hvilka dertill så ofta uttaas utan att den, som gör det, har någon eda på hvad han i den lofvat (t. ex. vid soldaters ed på successionsordningen), så skulle han gerna sett att en framställnin sjorts om dessa slutords förändring; men då l: iu sådant blifvit ifrågasatt hvad presteden anginge, och sålunda, om detta bifölles, ett exempel komme att gifvas, som kunde vinna : efterföljd äfven på andra områden, så ville orefven icke nu framställa något yrkande. Mötet lät också bero vid utskottets afstyrkande i denna del. Rörande presteden fördes deremot en liflig och omfattande debatt. Två särskilda hufvudpunkter berördes dervid: den ena var frågan om skriftprincipens starkare betoning uti edsformuläret, så att de symboliska böckernas underordnande under den heliga skrift tydligt och bestämdt erkändes; den andra rörde en förändring af de ofvannämnda, allbekanta bekräftelseorden i slutet af edsformuläret: Så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ I afseende å den förstnämnda frågan hade utskottet i sitt betänkande förklarat sig fullkomligt erkänna de symboliska böckernas underordnade ställning såsom trosauktoritet under den heliga skrift. Detta, medgaf utskottet, skulle väl kunna starkare uttryckas äni presteden, men derma lede dock icke i detta hänseende af någon tvetydighet eller obesrämdhet. Under debatten i går påstod utskottets ordförande, biskop Annerstedt, att eden på de symboliska böckerna just utgjorde en el på skriftprincipen, emedan de symboliska böckerna erkände sig vara grundade i den heliga skrift. Någon motsägelse mellan hvad hr Rydberg i sin motion uttalat och hvad som redan innebålles i presteden förefunnes således icke, Biskop Flensbarg — som, vare det ammnärkt i förbigående, endast tager ordet i stora ögonblick, då det gäller att afslå en stormlöpning mot någon af högkyrklighetens hufvudpositioner — gick ännu längre än den förstnämnde talaren och utskottet. Han förklarade att man ej kunde tänka sig de symboliska böckernas subordination under Skriften vara skarpare uttalad än i edsformuläret. De bland Aftoubladets läsare, som följt med de kyrkliga företeelserna i vårt land under senare tider, äro väl förtrogna med dessa talesätt. De ha städse hörts, så länge man befunnit sig på de allmänna frasernas obestämda område; man har ingalunda i teorien bestridt, liksom man icke heller nu ville bestrida, skriftens högsta auktoritet i trossaker. Men huru har det gått när fråga blifvit att gifva någon tillämpning åt denna sats? Om en forskare dristat, med bibeln i hand, draga i tvifvelsmål och bevisa ohållbarheten af någon i de symboliska böckerna uppställd dogm, då har man icke i första rummet sökt vederlägga honom, utan ropat högt om villfarande lärors utspridande, och har forskaren varit prest, så har man icke tröttnat att förkättra och förfölja honom och funnit det högst otiilständigt, om han, såsom berättigande för den kritik han ivetenskapliga 4rbeten framställt, åberopat Augsburgiska Bekännelsens förklaring, att den heliga skrift utgör den enda trosnormen. Och buru gick det väl i går? Jo, då hr Björck (rådmannen naturligtvis) ändtligen lyckades få under votering ett förslag, hvari han beg de, helt enkeit, att i det reviderade edsformulär, om hvilket man anhöll hos regeringen, det måtte klart och tydligt utsägas, att de symboliska böckerna vore underordnade den heliga skrift, så förkastades detta förslag med 37 röster mot 9. Detta beslut är kanske det märkligaste, som blifvit fattadt af det första allmänna kyrkomötet. Det ådagalägger, mera än någonting annat, att de medgifvanden man gör rörande skriftens högsta auktoritet äro tomma ord, utan mening och innehåll. Det är symbola som sättas högst, det är de som skola angifva och bestämma bibelns läror. År man icke enig om de heliga skrifternas innehåll, så existerar icke längre någon svensk kyrka,, utbrast biskop Flensburg i högsta patos, och andra talare läto icke ot dligt framskymta tankar, som ej gerna kunde logiskt gifva nagon annan konklusion än den, att det var de symböliska böckerna som så att säga aukstorisera de heliga skrifterna. Utan de symboliska böckerna blefve bibeln ingenting annat än en samling gamla böcker,, sade dr Sandberg rent ut, och prosten Andersson gaf uttryck åt samma tanke genom de märkliga, orden, att skriftforskningen kunde leda till det resultat att bibeln ej är Guds ord. De talare, som under debatten ådagalade hurusom presteden i sjelfva verket binder skriftforskningen, voro hrr Rydberg, Björck och Bergstedt. Den förstnämnde talaren, hvars stora moderation såväl i sätt som i vak tarda ha rt fo