Aftonbladet – 2 oktober 1868, sida 3

i en uppsats om moder. En lång slöja, genom hvilken dockans vackra, blonda hår syntes, nedföll omkring henne. Myrtenkransen omgaf hennes snöhvita panna, och perlor lyste på hennes runda, hvita hals och slingrade sig kring hennes täcka armar. Doktor Richard rynkade pannan. Brukar en brud nyttja juveler, miss Courtenay? frågade han. Jag tror att perlor äro tillåtnan, sade Dora blygt. För öfrigt torde alltid barnet finna behag i demp, tillade hon ursäktande. Perlor, och inte någon psalmbok! fortfor han kritiskt. Men Dora bragte honom till tystnad. Hon tog fram en komposition af hvitt siden och guldpapper, som, då den blefve färdig, skulle sättas i brudens hand och gälla för en psalmbok. Doktor Richard gjorde inga flera anmärkningar. Bästa miss Courtenay, sade han, tydligen mycket belåten, jag kan inte säga er höra tacksam jag är för allt -det besvär ni gjort er, och om inte Eva blir alldeles utom sig af förtjusning, så känner jag henne föga! Jag hoppas att hon skall tycka om den, sade Dora leende. Jag har gjort mitt bästa. Ni har gjort underverk — och dockan är en riktig skönhet! Jag kan verkligen inte annat än gratulera hennes brudgum, hvilken han än må vara. Denna Mina eller Thekla skall utan tvifvel bli en god kustru! Det ligger sanning i hennes bla ögon och godlynthet i hennes runda, rosiga anlete. Godt förstånd tyckes hon inte heller sakna. Kort sagdt, jag ser i perspektiv en bra lycklig framtid för hennes blifvande man! Nå, herre Gud, doktor Richard! utbrast mrs Courtenay; så eget att tänka sig att ni kan se allt detta i dockans ansigte! Jag såg ingenting annät än att hon stirrar.