Aftonbladet – 2 oktober 1868, sida 2

Svenska nordpolsexpeditonen. (Slut fr. gårdagsb.) Allt detta kunna vi sedan tänka oss öfver täckt af kantiga småstenar, fragmenter af dei splittrade, sönderfrusna bergmassan — och med gi måste då, att hvad mat man kan be skylla Beeren Island för, ej är det för naturskön het och yppighet. Endast här och der samla si; på fuktigare platser mossor i sådan mängd, att d på afstånd sedda förete bilden af en grönskande äng; de högre växterna deremot uppträda i et oväntadt ringa antal (trots alla bemödanden kunde ej mer än något öfver 30 arter upptäckas), och då man midt i stenöknen ser en enstaka fjell vallmo eller Saxifraga, är man nästan frestad at: utbrista i en förvånad fråga: hvarföre står du här! — Sorgligast, nästan ohyggligast visar sig dett skådespel i öns inre. Under vandringen mellar Sydoch Nordhamnen passerar man en vidsträckt rymd, der man måste be: igt hoppa från der ena stora kullerstenen till den andra, stundom under det man hör bäckar rassla djupt under sig, och från detta tröstlösa stenelände äro — med undantag af en eller två gräsarter alla högre växter bannlysta. Har man till på köpet den oturen att, såsom undertecknad och en kamrat, under dimma förvilla sig i denna stenlabyrint och derigenom få nöjet att timme efter timme öfva sig i hoppning i alla möjliga väderstreck, under bemödande att kringgå ständigt nya småsjöar, så vet man att tillfullo fröjda sig vid åsynen af den svenska flaggan, hvilken omtänksamma kamrater hissat för att utmärka den plats, der mat och hvila vänta de uttröttade vandrarne — eller rättare hoparne. p Dock nog om all denna större och mindre sten, hvarpå Beeren Island är så stenrikt; det återstår att nämna några ord om öns tredje utmärkande egenskap, dess fogelrikedom. I sjelfva verket kan man säga, att foglar äro öns egentliga invånare och beherrskare. Väl finhas här några fjällräfvar (af hvilka en befanns hafva utvalt den ofvan omtalade ryss-stugan till sitt lödsläger), men dels äro de ganska sparsamma, lels kommer flertalet af dem vintertiden hit på sen från Spetsbergen, deri liknande isbjörnen, efer hvilken ön ganska oegentligt erhållit sitt namn, lå densamma här Knappast kan sommartiden lifra sig. Ännu mindre finnes numera här den nassa af hvalrossar, som strax efter öns upptäckt ippehöll sig i dess grannskap, då man t. ex. en sång på mindre än 7 timmar lyckades döda melan 900 och 1000 af dessa kolosser. En rask norsk keppare, Tobiesen, som 4 a 66 öfvervintrade i m nätt, af honom vid Nordbamnen uppförd stuga, yckades endast upptäcka tvenne och falla ett enda vf dessa djur. Desto mera otroligt talrika äro de ågelskaror, som slagit sig ned på de i hafvet nedtupande branterna, på holmar och utskjutande dlippspetsar. Redan på långt håll ser man hvar mn sådan fågelkoloni finnes, ty här visar klippan j den vanliga enformiga, gråa färgen, utan froliga Cochlearier och gräs bilda en matta, som besoligt kontrasterar mot omgifningarne, och som ifligt påminner om Andersens ord i den grimme slling, att det Grönne gjör saa godt i Öinenev, )ch kommer man till ett sådant fogelberg, hvilcet lif, hvilket larm! Fjällsidan vars, för att ben redan förr lem; ing