Aftonbladet – 1 oktober 1868, sida 3

let bör förändra sina lagar endast på den grund, att någon af samvetsbetänkligheter anser sig fö! hindrad att lyda en eller annan af deras bestämmelser, hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. Math. 19: 9 lyder: Men jag säger eder: Den som skiljer sin hustru ifrån sig, utan för hors skull, och tager en annan, han gör hor; och den som tager den öfvergifna, han gör hor. Härom uppstod en ganska märkelig debatt, som öppnades ar motionären, hvilken inledde sitt föredrag med att omnämna de motioner han väckt vid kyrkomötet, hvilka af dem blifvit bifallna och hvilka blifvit afslagna. Bland dessa senare befann sig ifrågavarande motion, och motionären ville, som orden föllo, hålla ett liktal deröfver. Han vände sig emot motiveringen, förklarande att denna frapperat honom genom sin korthet och sjelfva det deri uttryckta motivet, som var, att samhället ej kunde förändra sina lagar derföre att någon af samvetsbetänkligheter ansåg sig förhindrad att ej lyda en eller annan af deras bestämmelser. — CTänkom oss, — utropade talaren — ett legaliseradt bordellväsende, öfver hvilket presterskapet nödgades läsa välsignelsen — (sorl af ovilja) — och detta presterskaps vädjande till kyrkomötet, att det måtte befrias från denna styggelse, hvarefter tal. förklarade, att då han gifvit sig in på denna fråga, ville han stödja sina påståenden på objektiv grund. Man hade konventikelplakater för samvetsbetänkligheters skull, man hade en dissenterlag för samvetsbetänkligheters skull och andra förordningar för samma orsak, men utskottet hade underlåtit att undersöka om icke samvetshetänkligheter äfven här förefunnos och icke heller ansett sig böra fästa något afseende vid den objektiva, allmängiltiga grund, hvarpå motionen stödde sig. Den stödde sig likväl på det uppenbarade ordet, uttaladt af Herran sjelf, ty let heter: Men jag säger eder, etc. Och såvidt vi vilja säga oss lefva i ett kristet land, måste vi ppfylla Guds bud och det bestämda, uppenbarade ordet, så framt vi annars taga vår frälsares ära på allvar. Tal. sade sig vara öfvertygad, att 1tskottet icke ansett sig kunna bifalla motionen, emedan den skulle hafva till följd civiläktenskapet, hvilket tal. ansåg för ett ondt. Man borde cke göra det onda för att åstadkomma något sodt; men kyrkan hade anledning ropa wve,om staen försökte bringa henne att öfverskrida sin ligt. Enuru civiläktenskapet vore ett ondt, så unnes det ej i skriften förbjudet; och staten unde härmed förfara såsom den bebagade; men syrkan finge icke af fruktan för något som helst ;rotsa Guds eviga lag. Hr Odencrantz ansåg motionärens framställing grundad på Guds eget ord: Jag säger eders te. Hvilken denne jag är, framstår af den llsmäktige laggifvarens egna ord,som var konung, ch om vi vilja vara ly: undersåter, måste vi ock lyda derna konung. Tal ordade vidare om rödvändigheten af kyrkans skilsmessa från staten. xenom antagandet af motionärens förslag frukade man möjligen, att se civiläktenskapet infördt, vilket denne talare icke heller godkände; men an anförde likväl, att judarne ej haft andra äkenskap, och att civiläktenskapet mycket väl kunde olereras, utan att gå Guds ord före, Men månen prest skulle genom bifall till motionen befrias rån den svåra samvetsnöd, hvaraf han måste lida, m han nödgades verkställa en vigsel, som tydlisen funnes förbjuden i Guds ord. Vunne icke notionen gehör, och kyrkomötet beslöte en framällning i detta syfte, skulle många varma, kära själar grymt blifva besvikna i det hopp de hyste, rundad på frälsarens eget ord. Hvad man forade af kyrkomötet var endast en framställning, tödd på hvad Herren sjelf söger. Resultatet deraf nåtte blifva hvad det kunde; men kyrkomötet ade åtminstone uppfyllt sin -kyldighet. Tal lade yrkomötet på sinnet, att man måtte väl betänka ig innan man afsloge motionen, Guds ord vore et främsta och afgörande för ett bjerta, som blifit fattadt af. den absolita sanningens makt, och etta bjerta skulle icke släppa sanningen ifrån ig. i Grefve Hiamilton tillkännagaf, att han varit rånvarande, då motionen behandlades af utskotet. Han sade sig ej kunna godkänna utskottets iotivering, men ansåg sig böra tillägga, att moionären ej derutaf borde draga de konseqvenser, tt tal. derföre gillade hans åsigter. På tal. hade wotionärens anförande tvärtom gjort det vidriga tryck, att han måste afstå från att bemöta detamma. (Forts.)