Aftonbladet – 1 oktober 1868, sida 3

af förhållandena, för att tillse huruvida icke dessa hinder, om också icke öfverallt, åtminstone på många håll kunde undanrödjas. Talpren afslöt sitt varmhjertade föredrag, som här endast ofullständigt kunnat återgifvas, med att formulera ett förslag af följande innehåll: att kyrkomötet, som inser det önskvärda deri, att religionsundervisningen öfverlemnas åt presterskapet, men ej förbiser att hinder i vissa fall och på vissa orter kunna möta, hos K, M:t anhåller att utredas må om religionsundervisningen kan ordnas på detta sätt, samt att nödiga åtgärder för sådant fall vidtagas. Hr Torprdie, ansåg de många verldsliga bestyr, som ålåge presten, vara särdeles tryckande, åberopande fall, som han kände, anmärkande tilllika, att det döck var en svårighet att bestämma, hvilka göromål borde borttagas, och hvilka kunde qvarstå. Hr Bäwus hade funnit sig öfverraskad af den förste talarens förklarande, att prestens mångfaldiga verldsliga bestyr ej kräfde synnerlig tid. Tal. måste då ha lefvat i en stor villfarels men ett faktum vore det åtminstone inom Stocl holms territoriella församlingar, att två prestmän inom hvarje församling dagligen upptogos 3 a 4 timmar med expeditionsgöromål; ehuru kyrkoböckerna här fördes efter en enklare och mera tidbesparande metod, än på många andra ställen. Då det emellertid fordrades två månader att omflytta ett par tusen personer i kyrkoboken, så var detta en dyrbar tid, som på ett för församlingen och själavården nyttigare sätt skulle kunna användas. Hr Ruus yrkade att presterna åtminstone måtte befrias från att vara assistenter åt mantalskommissarierna samt förordade utskottets hemställan i sin helhet. Hr Ola B. Olsson förordade likaledes utskottets hewmställanden, och hr Nordström försvarade deras motivering, anförande att en idealisk tanke låg till grund för br Björcks förslag, men att den delade många andra sköna tankars fel, att vara alldeles opraktisk. Utskottet hade derföre tillsett hvad som var praktiskt möjligt. och dervid kommit till det hemställande, som gjorts. Prestens äligganden vore ge nom kyrkans lagar bestämda. Samma lagar ut kräfde ock uppfyllandet af dessa skyldigheter. 1 afseende på religionsundervisningen i folkskolan så vore i skolstadgan uttryckt allt hvad af prester kunde önskas och begäras. Nämnde stadga inne hölle nemligen, att han skulle utöfva en sorgfällig vård öfver religionsundervisningen i folkskolorna, flitigt och så ofta hans öfriga embets åligganden medgåfsve der sig infinna, efterböra ock undersöka huru detta vigtigaste kunskapsämne a skolläraren bibringas, gifva honom, der det tarf: as, upplysningar och råd samt genom undervi ning, förklaring och tillämpning göra de heliga rorna lefvande i barnasinnet. Talaren bekände att han läst tusende författningar, men sällan funnit någon klarare uttryckt, mera trogen sitt ursprung och fyllande sitt ändamål. Utskottet hade således icke, såsom en föregående talare yttrat. ytligt och lättsinnigt behandlat hans motion, e tt på en punkt af horisonten, utan på hela hosontens rundbåge. 1 afseende på prestens befri ande från alla verldsliga göromål, anmärktes, att kommunen och kyrkoförsamlingen vore tvenne olika korporationer. I den förra kunde hvilken lekman som helst vara ledare; öfver kyrkostämman höll presten den ledande och rådande handen, tilläggande tal., att det skulle dröja länge innan kyrkobokens förande, genom hvilken upplysning vanns om så många borgerliga förhållanden, som de verldsliga myndigheterna behöfde, veta. skulle fråntagas presten. Hr ILidholm, biskoparne E8rimg och Sumdberg fö ordade utskottets hemställanden, Statsrådet Carlson fästade uppmärksamheten på, att presterskapet blifvit befriadt från åtskilliga göromål, som förut ålegat detsamma, specielt omnämnande trenne fall, samt att några betungande göromål hädanefter ej så lätt skulle kunna presterskapet åläggas, Vidkommande hr Björcks motion om religionsundervisningens ordnande, uttalade han den mening, att grundtanken i folkskolestadgan vore god, men att dess föreskrifter kanske vore väl litet bestämda. Till hvad esultat den ledt, derom lemnade folkskoleinspektörernas berättelse upplysning. Deri vore ej bestämdt huru mycket som kunde fordras af presterskapet eller huru långt dess verksamhet borde sträcka sig Det låge ej synnerlig vigt på huru många timmar, som presten egnade åt religionsundervisningen, utan på hans aktiva deltagande deri. Om han deråt egnade t. ex. två timmar i veckan, skulle detta på undervisningen utöfva ett välgörande inflytande på hela karakteren af undervisningen, så väl på de yngre barnen som de äldre och på läraren sjelf, som upplystes om rätta sättet för undervisningens meddelande. Saken vore ganska jänkvärd och förtjenade det tagas i öfvervägande, om icke mera bestämda föreskrifter vore möjliga. samt om icke dessa föreskrifter kunde lämpas efer de olika förhållandena. Flere utaf folkskolans nner bade talat med statsrådet om saken, och vf egen erfarenhet kände tal. att i länder, der olkskolan vore organiserad ungefär såsom hos oss och öfriga förhållanden komme oss nära, hade oresterskapets aktiva deltagande vid religionsindervisningen i folkskolorna utöfvat ett genomsripande inflytande såväl på ordningen, undervisvingen, lärarens hela ställning och verksamhet samt på barnen. Om mötet derföre ansåg frågan Mt den vigt, att den icke trodde. sig böra skjuta len ifrån sig, samt beslöt en sådan skrifvelse, skulle let bli regeringens pligt att samvetsgrannt pröfva lensamma. Hr Edåen talade för utskottets förslag. Dr Rundgren anmärkte, att om en tid af 2 immar bestämdes för prestens deltagande i ifråavarande undervisning, skulle den bestämmelsen, wur länge presten för hvarje gång borde syss ta sig med undervisningen, blifva den enda deljföreskrift, som lemmades honom, Han ansåg esterskapets ställning redan vara tydligt angifven, ;ch hemställde huruvida, för det fall att de i kolstadgan uttalade grundsatserna voro riktiga, sen någon prest ej ställde sig dem till efterrätelse, en ny lagstiftning derför påfordrades. Måne icke de myndigheter, som det tillkom att öfervak Istadgans efterlefvande, borde genom tt cirkulär förständigas att fullgöra sin skyldiget, och månne det kunde vara lämpligt att kyrkonötet fästade regeringens uppmärksamhet på samt ppmanade regeringen att tillse, det dessa mynigheter fullgjorde sin pligt? Rådman Björek replikerade br, Nords ned anledning af dennes yttrande, att hr Bjö kulle sagt att utskottet ytligt och lättsinnigt ehandlat hr Björcks motion. Något sådant yttande hade br Björck ej fällt. Den värde talaren ade oriktigt lagt dessa ord i munnen på honom ch företagit sig att karakterisera hans anförand lan å sin sida skulle kunna karakterisera hr Nor tröms föredrag; men ville spara sig detta, då föedraget karakteriserade sig sjelf, liksom det otikigt återgifna yttrandet och för resten den värde notståndarens hela hållning. Grefve Björastjerna formulerade följande eslut: att kyrkomötet måtte hos K. M:t bhemstäl1, hurnvida ej åtgärder kunde vidtagas, för att rmare bestämma presterskapets deltagande irensundervisningen. Biskop Sundberg trodde ej mycket kunna innas genom ett nytt försläg .och hade ej kunnat : nna någon praktisk. lösning af. frågan i hvad tatsrådet Carlson :amfört; Till någon närmare tämdhet än som redan finnes uttryckt i folkkolestadgan skulle man knappt Kunna komma, då et alltid måste möta praktiska svårigheter, för tt ej säga omöjligheter, att förändra de nuvarane allmänna uttrycken till detaljerade bestämmeler. Skulle man nöja sig med att uttrycka, det restens deltagande borde vara aktivt, så komme ken precis på samma punkt som förut. Tillämpingen af de gifna föreskrifterna blefve alltid beende af prestens pligtkänsia, af olika förhållanön och olika tolkning. Den ene kunde göra på tt vis, den andra på ett annat. Tal. instämde för rigt i hvad dr Rundgren yttrat. Biskop örling ansåg någon bestämmelse 2 timmar ej böra intagas, utan borde tillämpingen öfverlemnas åt prestens egen pligtkänsla ch heder, samt denna tillhållas att fullgöra sin Idighet om han försummade att uppfylia denunma. Att presten sjelf skulle bandleda barnen ch meddela undervisning, ansåg tal. olämpligt. Biskop Beckman var af den mening, att fömm