Aftonbladet – 1 oktober 1868, sida 3

Rp FREE RIKEDSNO40 Kyrkomötet. Gårdagens förmiddagssammanträde. Om presterskapets befriande från verldsliga göromål och dess förhållande till religionsundervisningen i folkskolorna. Uti särskilda motioner hade rådman Björck och d:r Sondn föreslagit, den förre, att den egentligs religionsundervisningen i de allmänna folkskolorna måtte öfverlemnas till församlingarnes presterskap och detta deremot befrias från alla borgerliga förrättningar, hvilka nu såsom tjenstepligt prester skapet åligga; den senare, att mötet måtte hos Kongl Maj:t anhålla det K. M:t ville förordna er komitå t. ex. af fyra ledamöter, 2 prester och 2 lekmän, med uppdrag att efter noggrann under sökning angående alla verldsliga göromål som föl närvarande åligga presterskapet, inkomma med för: slag till deras fullgörande på sådant sätt, att pre sterskapets befattning dermed må kunna upphöra Med anledning af dessa motioner har lagutskottet rhemställt, att Kyrkomötet ville anhålla det K. Mmåtte tillse huruvida icke några af de borgerlige förrättningar och verldsliga göromål, som nu åligga presterskapet, äro af beskaftenhet att dess befattning dermed må kunna och böra upphöra, hvar emot utskottet ansett, att br Björcks förslag angående religionsundervisningens vid allmänna folkskolorna öfverlemnande till församlingens presterskap, icke måtte till någon mötets åtgärd föranleda. Härom uppstod en långvarig debatt, som öppnades af dir Warholm, hvilken sökte ådagalävgs att presternas verldsliga göromål icke vore så betungande, som man påstått, eller medtoge så synnerligt stor tid, att icke presten äfven kunde medhinna sina öfriga åligganden. Han yrkade afslag å första momentet, anförande bland många andra skäl härför, att han befarade, att borttagandet af resters verldsliga bestyr, såsom kyrkoböckernas förande m. m,, skulle lägga hinder i vägen för presterskapet att lära känna sina församlingsbor, deras ställning och förhållanden. D:r Somteön anmärkte häremot. att presten hade andra tillfällen, än vid expeditionerna af de många olika slag, som ålågo honom, att vinna kännedom om sin församling. Då expeditionerna försiggingo, hände det väl sällan, att de besökande yppade sina hjertesorger och helkymmer för pastor, liksom att denne då hade tid att deråt egna sin uppmärksamhet. Utan skada för prestens egentliga kall kunde och borde han befrias från en del af sina verldsliga bestyr. Den tid som härigenom vunnes, skulle af honom bättre användas, om han egnade den åt folkskoleundervisningens öfvervakande och sjelf emellanåt deltog deri, åt besök hos sina församlingsbor och i allmänhet åt sådana sysselsättningar, som tillhöra Guds församling. Prosten Andersson yrkade afslag å första momentet på samma grunder, som doktor Warholm. D:r Huwmdgrem talade för bifall till utskottets förslag i båda momenterna, antydande, att statsmakterna icke borde öfverhopa presterskapet med alla möjliga göromål, hvarigenom de dock till slut skulle dragas från sin egentliga verksamhet. I fråga om skolundervisningen ansåg han, att folkskolestadgan träffat den rätta vägen, då den föreskref, att presten borde uppträda såsom ledare och vårdare af folkskoleundervisningen. Närmare än deri blifvit bestämdt kunde man ej komma, ty presten borde icke göras till skollärare. . Rådman Björck trodde prestens egentliga kall vara att verka för religionen, upplysningen, sedligheten och moralen, att väcka och underhålla sina församlingsbors högre själslif. Det låg någon sanping i hvad d:r Warholm anmärkt, att presten genom de verldsliga bestyren sattes i tillfälle lära känna sina församlingsbor; men denna kännedom kunde vinnas på ett fullständigare och med hans kall mera öfverensstämmande sätt genom fullgörande af hans presterliga åligganden att vara bar nens och församlingens lärare, ledare och andliga vårdare. Tal. kunde icke förstå, hvarthän de förändringar, som införts i kommunens förvaltning syftade, om den icke afsåg att skilja presten från de verldsliga bestyren, för hvilka han skulle blifva allt mer och mer främmande, och hvilka han icke skulle kunna uppfylla utan ett våld på sin ställning. Denna sak vore afgjord. Kommunen hade öfvertagit administrationen af sina angelägenheter, och det vore skäl att befria presterskapet från den öfriga delen af dess verldsliga göromål. En kyrkobok måste presten dock alltid föra, så länge en statskyrka funnes, hvilkas medlemmar deri upptogos genom dopet, men deraf följde icke, att ban borde följa deras borgerliga förhållanden ända derhän, att han skulle nödgas redovisa för deras ställning vid en mantalsskrifning. Men detta var ej hufvudsaken. Tal. vände sig till de män, som vid kyrkomötet utgjorde den beämmande majoriteten, med den frågan om icke religionsundervisningen vore förnämsta målet för den presterliga verksamheten, samt uppläste ett stycke ur sin motion, hemställande huruvida han icke temligen sannt deri uttryckt hvad som måste atgöra allas tanke, att religionsundervisningen borde vara så ordnad, att den upplyste förnuftet och billade hjertat till lydnad för religionens. sanningar. Frågan blefve då, att afbjelpa de brister, som funnos I metoden och hos folkskolelärarne, att ställa saken på det sätt, att hvarje medlem af församingen undervisades och uppfostrades så, att han cke blefve allenast ordets bärare, utan äfven gövare, attsfölja honom i skolan, i hemmet, tills han ramträdde såsom man. Härtill fordrades dock en örre insigt, större kunskaper och erfarenhet än som kunde begäras af folkskolläraren. Man hade sagt, att det icke var lämpligt att presten skulle göras till skollärare. Man måtte valla honom hvad som helst, så måste han vara folklärare. Detta var hans egentliga uppdrag, och det var nödvändigt, att han insåge och fattade sin ätta ställning. Ått hafva en särskild skollärare blefve alltid nödvändigt, men religionsundervisningen borde icke åt honom öfverlemnas, eller honom ! tillåtas att på ett ofta bristfälligt sätt tillämpa och tolka bibelns läror. Detta var syftet med motio-, nen. Deri hade blifvit antydt, hvilken annan ställning än nu presten borde intaga till religionsundervisningen, i hvilken annan uppfattning än den han nu eger han. derivenom skulle vinna om bar