Aftonbladet – 28 september 1868, sida 3

S nast erinrats om skadligheten af en allt för långt 1. drifven utanläsning, utan ock angifvits, att endast ) sådana stycken af förklaringen, som innefatta tilllägg till Luthers katekes och företrädesvis de, som innehålla sådana heliga grundsanningar, vid I hvilka vigt ligger på ordalydelsen, må ordagrannt å fästas i minnet, förmenande biskopen, att det icke e I vore lämpligt, att en offentlig myndighet påpekade de stycken som borde läsas eller icke, utan att detta borde öfverlemnas åt det pedagogiska nitet och den enskilde läraren. Dr Sandberg beklagade, att man tycktes vilja drifva saken derhän, att all utanläsning skulle uteslutas, eller att det åtminstone skulle blifva så litet som möjligt. Bättre vore då, att barnen ej fingo i minnet inlära mera än som de kunde följa med förståndet, anmärkande tal. derjemte barnets lätthet att inlära och minnas. Då de emellertid läste in naturvetenskaper, språk och mycket annat, som de icke först begrepo, hvarföre kunde de då icke äfven inläsa i minnet de religiösa sanningarne, för att sedan fattas och bearbetas af det reflekterande förståndet. Medgaf, att det förut varit för mycket utanläsning, men påstod, att man nu åter ville hafva för litet och tvinga Guds ord att maka åt sig. Hr Wideen åberopade till en början en aktad författares ord: Fri diskussion inom gällande lag, men lydnad inom den lag mån har, tills man får något bättre. Beklagade att man gått ifrån Lindblomska katekesen, hvilket förorsakat mycken oreda, då den ena presten numera följde den grundsatsen, den andra presten en annan, den ena församlingen följde det katekesförslaget, den andra för: ingen ett annat. De råd och anvisningar till lärare,som meddelats, hade icke heller bidragit att minska denna oreda. I K. M:ts förbemälde cirkulär talades ej om några uteslutningar, utan innehölle detta cirkulär endast den anmaningen; att ingenting skulle sättas för barnet som det e förstode. Tal. hade sjelf deltagande i kyrkovisitioner erfarit, huru illa det stod till. Angående den nya, tillämnade läroboken kunde man ej göra be nägra illusioner, att den snart skulle komma till stånd. Man vore icke ense om principerna, ja den nu förda diskussionen visade bäst huru skiljaktiga meningarne voro. Huru skulle man då, när man hade så skiljaktiga åsigter om grundI satserna, kunna vänta att se den nya läroboken snart färdig och vidare sanktionerad: Då sålunda en dylik oreda existerade, öch den nya läroboken icke så snart kunde förväntas, ansåg han ett sådant interimsförslag, som motionären och dr SonI den förordat, vara ganska vigtigt, och borde detta så mycket lättare kunna utarbetas, som man förut hade flera goda förslag till ledning. Doktor Lamdgren anslöt sig till samma åsigt, anmärkande hurusom de många föreskrifterna vållade stora svårigheter för presterskapet, då nämnde föreskrift tolkades på många olika sätt af skollärarne. Det vore nödvändigt, att lärare och prester finge veta hvad de egde rätt att fordra eller icke; ty en hel bys lärare brydde sig icke om katekesen alls, utan gick sin egen väg. Hr Waldenström ansåg K. M. genom de föreskrifter, som redan lemnats i detta hänseende, hafva gjort alldeles tillräckligt samt att det tillhörde konsistorierna att tillse det de gifna föreskrifterna efterlefdes af lärarne. Ansåg en så långt drifven laglydighet, att man, för att utgallra ett och annat stycke ur Lindbloms katekes, behöfde se upp till K. M:ts peksticka, vara mindre på sin plats. Biskop Sumd berg ansåg K. M:ts förut omnämnda cirkulär tillräckligt och menade det vara i högsta måtto olämpligt att nu formulera ett beslut att ingå till K. M:t med begäran om en revision af Lindbloms katekes, då mötet kort förut beslutit, att hos K. M. begära utarbetande af ett nytt förslag till lärobok, innehållande Luthers Lilla katekes med korta tillägg, hvilket förslag borde om möjligt för nästblifvande kyrkomöte framläggas. Nu ville man samtidigt begära, att K. M:t sjelf skulle verkställa en revision af Lindblomska katekesen. Detta blefve i sjelfva verket en ny katekes. Hr biskopen undrade, huruvida K. M:t ens ansåg sig kunna utan kyrkomötets hörande utgifva en så bok. Dr Sonden replikerade den föregående tal.; yttrande, att man kan måla för sig sjelf och andra saker på olika sätt allt efter som man tänker sig förhållandena. Den föreslagna åtgärden vore sådan, att K. M:t deröfver sjelf egde besluta. Man hade påstått, att de anvisningar och råd man fått, borde följas, detta var nog sannt, men som redarg blifvit anmärkt, hade de tolkats och tolkades fortfarande på olika sätt, hvarföre det öfversteg stiftstyrelsernas förmåga att Dringa någon reda i saken. Det vore här endast fråga om en anordning af undervisningen tillsvidare. Det nu väckta förslaget stode icke i någon strid mot det förra beslutet, utan kunde mycket väl bifogas nämnde betänkande, med särskildt uttryckt begäran att, intilldess en ny lärobok blefve utarbetad och antagen, en sådan läroboks förslag som tal: förordat under tiden kunde användas. Rådman Björek hade ej tänkt begära ordet, men fann sig dertill uppmanad af den hållna diskussionen, å ena sidan påstods, att stiftsstyrelsen hade makt att tillse det gifna föreskrifter gjordes gällande, men å andra sidan höjde sig röster, som talade om stor oreda, och föreföll det honom, som de senare påståendena innebure en klagan mot stiftstyrelserna, att dessa saknade förmåga att brihga någon reda i undervisningen. Vore det nu så, att det åberopade cirkuläret icke vore tillräckligt för ändamålet, borde den högsta styrelsen antingen meddela nya bestämda föreskrifter, eller ock bemyndiga stiftstyrelserna att tillse det redan meddelade gjordes gällande. Han förenade sig derföre i doktor Sondens hemställan, anmärkande att en föregående tal. dragit i tvifvelsmål, huruvida K. M. egde rättighet att meddelå sådana föreskrifter, som motionären och doktor Sonden ansett behöfliga. Hvad ville detta såga? Hade icke K. M:t utfärdat det oftanämnda cirkuläret och egde K. M:t ej en sådan makt? Då vore ju nämnde cirkulär lagstridigt. Efter slutad diskussion skreds till votering, då utskottets hemställan bifölls med 30 röster mot 24. Minoriteten röstade för dr Sondens förslag. LK kd Förändrade stadganden rörande presterskapets indigenatsrätt. Hos K. M:t hade sist församlade riksdag gjort framställning derom: 1:o att det för prestkandidater, som fullgjort de för ordination föreskrifna prof, borde vara öppet lemnadt att söka anställning och varda ordinerade i hvilket stift de helst åstömda, dock med samma skyldighet att i enahanda stift tjenstöra, som hittills ålegat obefordrad prestman; lels ock : 2:0 att det måtte medgifvas hvarje prestman att söka prestsysslor öfver hela riket. Uti häröfver afgifvet betänkande hade kyrkolagutskottet hemställt att kyrkomötet, med uttalande af sitt godkännande utaf de i 1:a monumentet uttryckta åsigter, deremot ville förklara sig förhindradt bifalla riksdagens förslag, sådant detimom. 2 här ofvan finnes antydt. Biskop Björling ansåg olägenheterna af utskottets förslag i första punkten ej ringa, ty domkapitlen skull derigenom nödgas inom stiftet missivera restmän, om hvilka de saknade all kännedom. Detta var en olägenhet af den betydelse, att denne talare på det bestämdaste motsatte sig all rubbning i indigenatsrätten, åtminstone så länge stiftsstyrelser funnos, hvilkas rätt och pligt det var att tillse, det en god själavård komme församlingarne till del. Föröfrigt erinrade talaren derom, att mötet gonom ett nyss fattadt beslut bestämt, att ten kkte rm EEE ONE nes hjerta var det. Hon längtade efter aftonens ankomst. Hon kände sig öfvertygad