Aftonbladet – 28 september 1868, sida 3

nes hjerta var det. Hon längtade efter aftonens ankomst. Hon kände sig öfvertygad att han skulle komma och besöka dem, och att mrs Luan skulle fråga honom, och så. — Och sedan, tänkte Dora efter en stund skall allt vara förbi, och jag skall åter få frid. Jag måste kunna bekämpa denna känsla. Det är omöjligt att jag verkligen kan älska en man om hvilken jag inte känner någonting. Jag tror det inte — jag vill det inte. Och huru kan jag väl för öfrigt göra det, ifall han är gift? Men antag att han inte är det. — Hon stannade med sitt arbete. Hennes pulsar slogo med våldsam häftighet. Om doktor Richard icke var gift, vågade hon icke då hoppas, att det var för hennes skull som han kom i hennes mors hus? Det var ett naturligt hopp och en naturlig slutsats. De unga ha rättighet att hängifva sig åt sådana tankar och känslor. Senare äro de förbjudna, och ingen utom den narraktige kan tänka och känna så. Det utgör en del af årens visdom att bortlägga och förgäta dessa ungdomens ljufva, utmärkande kännetecken. De äro saker som man snart lägger bort för att icke mera återtaga. Kärlekens rosiga drömmar äro skapade att förblekna, och nöjets lada och lifliga färger ha endast en kort varaktighet. Det är sannerligen lyckligt att de gamla tillåtas att bli visa och öfverge sina dårskaper och allvarligen förneka dem. Det skulle vara bedröfligt om Phillis skulle bära sin herdinne-hatt och sina fladdrande band till dess hon blefve sina sextio, och om Corydon skulle blåsa smäktande flöjttoner för sina får, då den varma sommarens dagar för alltid försvunnit. (Forts,)