Aftonbladet – 28 september 1868, sida 3

hvilken hon kände af gammalt. Till denna vände hon sig nu, bedjande den Gudomlige Mästaren om en dryck af detta ljufva vatten, efter hvilket den samaritanska qvinnan längtade. Det fanns många fromma minnen i Doras rum — många tecken till menniskans svaghet och Guds barmhertighet — nästan alla voro äfven bevis på hennes aflidne broders kärlek; och då hon nu betraktade dessa, talade hvart och ett af dem sitt eget språk. Den der rörande lilla bilden at det sofvande Jesu-barnet, som Paul hade köpt af en italiensk gosse och gifvit henne: — den der heliga Catharina, buren af englar, hvilken hon hade funnit hängande öfver sin säng på sin sextonde födelsedag; och det der gudomliga, törnkrönta hufvudet, som hon hade tagit från Pauls rum, efter hans död. Af taflans ställning hade Dora ofta slutit till att hennes brors sista blick hade hvilat på detta lugna, sorgsna ansigte — sorgset öfver menniskans synd och icke öfver hvad försoningen kostade. Tårarne strömmade till hennes ögon, och hennes läppar skälfde, då uppoffring, lidande, död och odödlig kärlek, alla sålunda varnade och fördömde henne. Hon föll på knä och bad sina böner, kännande sig krossad och förödmjukad af sin dårskap och bedjande om styrka att segra eller om undergifvenhet under lidandet, om detta måste blifva hennes lott. Men ehuru bönen alltid höres i himmelen. veta vi dock icke genast att den alls blifvit hörd. Det var en lång, sömnlös natt Dora tillbragte — en natt full af grymma qval Hon kunde icke uthärda tanken på att hor skulle fortfara att älska denne främling, oct likväl kunde hon icke hjelpa det. Detta va hennes första kärlek — den enda kärlek, hor någonsin skulle känna, och denna hade kommit till henne, lik Minerva ur Jupiters huf