Aftonbladet – 28 september 1868, sida 3

drade det väl det grymma i hennes öde, att hon ensam bar skulden derför? Ju mera hon såg tillbaka till det förflutna, desto djupare kände hon sig förödmjukad. Hon visste ingenting — bokstafligen ingenting — om doktor Richard. Hon var föllkomligt okunnig om hans familj, hans föregående lif och hans enskilda förhållanden. Att han var fattig och förde ett nästan onyttigt och sysslolöst lif, det visste hon. Hvad var det som hade fört honom till Rouen? Kanske skuld — kanske något ännu värre. Nej, hon kunde omöjligt tänka någonting lågt om honom Den klara, öppna blicken var blicken hos er man utan fara eller skam. Men han kunde möjligen vara gift, och i denna tanke låg hela hennes sorg och förödmjukelse; han kunde möjligen ha lemnat sin hustru i Italien elle Irland — eller han kunde möjligen ha rest fö! att träffa henne ute på landet. — Men i sådant fall skulle han utan tvilvel ha sagt mig det tänkte Dora; det skulle inte ha varit ärlig af honom att göra en hemlighet deraf. Nej om han är gift, så är hans hustru icke här Jag förmodar att hon är i Irland. Oc plötsligt visade sig en tafla för Dora Courtenays ögon — en vacker, hjertslitande tafla Hon såg en lycklig och leende härd, en vac ker qvinna med ett barn i sitt knä, och doktor Richard betraktade henne med ett leend af sälihet. Hon satte sig upp, knäppte hård ihop händerna och sade till sig sjelf: Jag måste bära det — jag måste! Hvad ha jag väl för rättighet att missunna honon hans husliga lycka? Må han vara gift elle inte, hvad rör det mig? Men stoltheten är ändå en bra svag stö djepelare. Det trots, hvarmed Dora had sagt detta: Hvad rör det mig? dog snar bort, och lemnade henne öfvergifven och svag Det finnes emellertid en starkhetens brunn