Aftonbladet – 26 september 1868, sida 3

Pattikonserterna ortfara att, såsom det i sin artHmest glänsande fenomen, vår icke-sceniska musikverld öretett, hålla publiken fången i häpnad och veundran. Här förnimmer man huru mycket virtuositeten förmår att göra af snart sagdt hvad som helst; i den minsta detalj af dessa soirger är hon närvarande, den ringaste skärf, som derunder utdelas, bär, liksom den största skatt, hennes suveräna pregel, och äfven om myntets halt och värde kan någongång vara .vifvelaktigt, är hennes belät och åminnelse lerpå i och för sig nog att göra det dyrbart såsom konstverk. Carlotta Pattis hela musikaliska uppträdande ir att likna vid den rikes, som i medvetandet af de outtömliga resurser, hvaröfver han har utt förfoga, slösar af godt hjerta och älskar utt tolka sin lycka i sin prakt. Stämman är illtagen i en sådan skala att röstens historia längesedan antecknat ett förtrollande trestruket f, hvartill fabeln dessutom vill lägga ytterligare några toner som skulle vara öfverjordiskt höga, nästan himmelskriande, och sålunda förmodligen ofattliga för de flesta lödligas öron; men ännu mer än genom sin makt i höjden imponerar denna röst genom den fullhet och jemnhet som förlänar henne förmågan af den mest smidiga lydnad, vare sig det gäller en ögonblickets nyck eller ett djupare grundadt konstnärligt syfte. Som detta instrument nu blifvit med den yppersta metod ippfostradt, gör det sin pligt med verkligt nöje, och sångerskans föredrag kan derför uppträda i den glänsande moderna toalett. hvars samtliga Tlyxartiklar, hemtade från Frankrike och Italien, vi icke ens kunna namnge, Vi hafva hört en drill jemförlig med signora Pattis, men så många olika slags drillar hafva vi aldrig hört någon prestera. Hennes bravur är öfver allt beröm, emedan det är helt naturligt att man med sådana vapen tror på segern; men ju mindre modet ir förtjenst dessmera är det behag, ty natur(ningens skänker anslå mera omedelbart ningens. Det är en fröjd att höra den berömda sängerskan, huru hon leker med sin mjuka stämma, huru hon blixtsnabbt pch staccato ansätter hvad andra helt sakta och ödmjukt smyga sig till, huru hon skrattar fram hvad andra med ängslan sucka och qvida. Rättvisligen bör man äfven erkänna att kantilenan ingalunda tyranniseras a! krimskramset; signoran förstår att låta melodiens gtolta eller veka former snarare förhöjas än skymmas bort af draperierna och grannlåten. — Man säger ait med allt detta signora Pattis säng lemnar hjertat kallt. Såant kan hjertat vara! För öfrigt medgifves att fasthålier man ej för sig att de skatter, hvarmed sangerskag slösar, äro uttryck ör friskhet, glädje och strängt begränsad, men så mycket fullkomligare, inre harmoni, så lemna de ingen synnerligen rik skörd åt känslan,