Aftonbladet – 26 september 1868, sida 3

som tvifvelsutan härvidlag är den mest berät tigade skördeman ; på inbillningskraften likso! på nerverna verka de åter med oemotstånd ligt behag. Signoran har hittills uppträdt me trenne italienska arior (Sonnambula, La Tra viata, Linda) samt åtskilliga mirakelnumme; bland hvilka IEclat de rire ur Mano Lescaut af Auber vunnit det mest stormand bifall. Det sjunges också mästerligt, men he drar såsom komposition just icke den stor maäöstron, som här anlitat uteslutande de akustiska såsom medel för sin komik. Audito riets erkänsamhet har snarare tillän aftagit I lika rikt mått har den vederfarits de store pianisten Jaäöll, hvars oförlikneliga touch samt tekniska fulländning göra honom till de: mest förfinade artist på detta instrument son under senare åren gästat vårstad. De klas siska starka numren, Händels variationer E, Bachs gavott, gifver han med mycken kraf och gedigenhet, men klarast uppenbarar si hans öfverlägsenhet i de små, moderna, half salongshalft naturstycken, hvari den ene drillen aflöser den andra och det hela likna: ett perlregn af mer eller mindre ymnigt flöde Hr Jaöll gifver extranummer som skulle vars nog att göra en konstnärs rykte. Förträfflig medverkade han också i ensemblerna, som varit dessa konserters till innehållet ojemförligt värderikaste företeelser. Beethovens Amoll-duo (Kreutzer egnad) och tvenne herrliga trior (af Beethoven och Mendelssohn, begge i C-moll) hafva äfven gifvit hrr Vieuxtemps och Grätzmacher rikligt tillfälle att framstå såsom talanger af första ordningen i förmåga af liflig och klar uppfattning samt ypperligt samspel. I Beethovens begge arbeten skulle det ofta förekommande rubatot af mindre utmärkta artister än dessa varit ett måhända alltför djerft vågstycke; nu fruktade man ett par ögonblick faran, men den inträffade ej. Vieuxtemps har såsom solist uppträdt i åtskilliga, de flesta hans egna kompositioner, bland hvilka Ballad och Polonäs måhända äro de härstädes populäraste. Såsom exekutör är mästaren sedan länge känd hos oss för denna ädla flärdlöshet och soliditet, som alltid intager såsom prof på det äkta konstsinnet. Griitzmacher har med sin stora ton liksom färdighet väckt entusiasm genom ömsom gripande allvar, ömsom en liflighet som man skulle hafva trott vara violinisten förbehållen. Den förträffliga cellon hade under gårdagens konsert råkat ut för något slags biljud i strängarne som till en viss grad störande inverkade på deras välljud: stråken var ika konstfärdig som alltid! Hr Trenka har visat sig vara en utmärkt ackompanjatör då det gäller kraft och precision, men mindre ramstående i förmågan att nyansera. Publikens stämning har i allmänhet vittnat om hänförelse och de frejdade artisterna hafva genom många extranummer och beviljade da capo röjt sin tillfredsställelse häröfver. Beklagligtvis ha emellertid icke ens närvaron och prestationerna af konstnärliga gäster af så hög rang som dessa kunnat stäfja det oskick, som gör de sista ögonblicken af hvarje konsert, som gifves i La Croixs salong, till en svår pröfningens stund för såväl exekutöerna som för dem bland åhörarne, hvilka ega inne för musik samt i allmänhet för det pasande. Samma bullrande flykt, samma sauveui-peut nu som alltid, ehuru det varit toner Mf oskattbart värde som nu blifvit störda, nart sagdt nedtystade! Så mycket fulare är len vilda jagten, som det alltjemnt är personer vt högre samhällsställning, hos hvilka man, aivt nog, envisas att få förutsätta en motvarande högre bildningsgrad, hvilka bilda want-garde deri; så mycket beklagligare har len nu varit, som den skett inför främlingar, vilka skulle vara mycket ädelmodiga om de cke beskrifva den för utländingen; så mycet ömkligare är den alltid, som det härvidag är allenast fruktan för en liten stunds äntan på öfverplaggen som visar sig stark oÅ att hos så mången förqväfva känslan för rdning och skick.