Aftonbladet – 26 september 1868, sida 3

; Iständighet och inga säkra motståndsmede . längre för de små tyska staterna. Preussen I förstoring och dess herravälde öfver Tysklan läro för Frankrike ganska allvarsamma sake )De små staterna vid dess gränser ha inge -I makt och ingen vilja att skada det. Menn Jhar Frankrike endast stora grannar, hvilk len dag kunna förvandlas till fruktansvärd fiender. I Mot Idenna fara har franska regeringe gripit till militära och finansåtgärder. Dei handlar försigtigt, men utan att störa freden Skall Preussen göra kriget oundvikligt? De är ej sannolikt. Preussen är en äregirig, mel icke någon revolutionär makt. En gamma och välbefäst monarki är i sina beslut bunden vid vissa skrankor; dessutom finns det : Preussen ett liberalt parti, som icke vill höra talas om krig. De nyförvärfvade besittningarna äro icke synnerligen belåtna med det preussiska väldet, Österrike, ehuru i behof a! fred och bemödande sig att upprätthålla den kan för Preussen bli en betänklig tillväxt i fara och ansträngning. Möjligheten af en uppgörelse mellan Preussen och Österrike intager Guizot alldeles icke inom kretsen at sina beräkningar. Den tyckes honom icke värd att taga i betraktande, utan han behandlar blott frågan, huruvida Italien, huru. vida Ryssland skulle stå vid Preussens sida, m detta land skulle börja ett nytt eröfringsrig. Denna afdelning om Preussens möjliga allianser är ostridigt den svagaste punkten i den Guizot:ska uppsatsen. Han anser det helt enkelt vara omöjligt att Italien skulle kunna taga parti mot Frankrike i ett preussiskt-franskt krig; han talar med så ringa aktning om Italien, som om det blott lefde på Frankrikes nåd. Ypperlig deremot är afdelningen om de politiska hufvudaktörernas karakter. Alla äro de fredligt sinnade. Napoleon III har alltid vacklat mellan två ledstjernor, sitt namns krigiska och ordningens fredliga stjerna. Den förra har han tillfredsställt genom sina tre krig, och till på köpet kommer ålderdomen. Derföre tror jag, att Napoleon III är mera besluten till fred än till krig, och att han snarare skall eftertrakta att läka Frankikes och sina egna sår än att genom nya vagspel förgifta dem. I kejsarens omgifning finnes det väl ett krigsparti, men såväl Niel som Rigault de Genouilly äro för goda medborgare för att icke underordna sina personliga åsigter under landets lycka. I England kan man emotse ett kabinett GladstoneBright, som ovilkorligt skall följa en fredlig politik; kejsar Alexander i Ryssland är för mycket sysselsatt med den orientaliska frågau och med Polen, Preussen slutligen upptaget af att befästa sin nya ställning. Konung Wilhelm I är en ärlig man och en uppriktig konservativ, hvilken för tretio år sedan sjelf skulle ha blifvit förvånad, om man hade sagt honom, till hvilka kränkningar af den allmänna rätten, till hvilka plundringar af vänskapliga furstar han en dag skulle låna sin arm. Det behöfdes den preussiska folkandans hela kraft och från Bismarcks sida ett slugt och ansträngdt arbete för att öfvervinna de kungliga betänkligheterna och minnena och före hvarje eröfring i Tyskland sjelfva Preussen eröfra konungen af Preussen. Konungen har icke ändrat sig, och Bismarck, ehuru en eldig, oförvägen och obändig natur, har blifvit mycket betänksammare efter segern. Han skyndade att utstaka gränser för segern och har äfven inomands mycket modererat sig i förhållande till let liberala partiet. De ledande politiska personligheternas karakter är således icke egnad att gifva orsak till krigsfarhågor. Hvarföre oroar sig då verlden? — frågar Gnizot till slut. Emedan ställningen är obestämd, emedan regeringen (den franska nemigen) tyckes vackla. Det är ovissheten, som oroar verlden. Det är regeringens pligt att vå frågan: Skola vi få krig eller fred? gifva ett öppet och tydligt svar. De vackraste rd, de mest upprepade försäkringar gagna ill ingenting, endast en handling kan verkigt lugna. Frankrike må, sedan det omsorgsfullt underrättat sig om de öfriga makernas sinnesstämning, ställa sin armå på redsfot. En kongress, hvilken man flera sånger föreslagit, tjenar till intet. Kongreser äro bra till att ordna resultaterna af den örflutna tiden, men icke till att bestämma ramtiden., På Frankrike och Preussen hviar ansvaret inför hela Europa, att ett odrägigt tillstånd bibehålles. Kriget är hvarken nödvändigt eller sannolikt, således bör man ufväpna. Vi behöfva en klarare framtid, på let att förtroende, verksamhet och välfärd nå återvända; vi behöfva en mera bestämd, nera sammanhängande och verksam politik ör att betrygga en dylik framtid. Må Frankike genom att sätta sin arme på fredsfot ;ch uppmana sina grannar att göra detsamna, taga första steget till en sådan politik.!